img_2677-1

Så här ser Brexit-debatten ut i Storbritannien:

  1. Luras inte för ett ögonblick att tro på att leave-sidan inte har rasistiska motiv (pga UKIP) eller att de har koll på läget. Populistiska rövhattar brukar ofta vara ”trötta på experter”. Drt är för att det är jobbigt att ha fel och svårt att vara säker på att man har rätt. De brukar argumentera för att de vill låta ”folkets röst” styra. Jag vet inte, hade vi inte bestämt i Europa att fascism och rasism var något vi skulle motverka med politiska medel? Att dessa ideologier inte var önskvärda? Ska det projektet bara överges om grupper plötsligt börjar visa rasistiska och fascistiska tendenser? 

Det fåniga lilla flygplanet

Varje gång jag ska resa någonstans tittar jag på mitt pass och den lilla figuren som är formpressad i pärmen, den som på något sätt definierar svenskars relation till sitt pass. Det är ett litet flygplan. Så fånigt och banalt och en så perfekt representation av vår relation till det. Hur djupt orättvist det är att medan den här boken är förknippad med trevliga resor för mig, så klipper avsaknaden av den sönder familjer, låter folk dö vid gränser och berövar folk rätten att leva i fred kan vi tänka på idag.

När man inte ser klassföraktet för alla Hervé Leger-klänningar

I en intervju i Bon konstaterar Kajsa Ekis Keman att hon ”blir intresserad när bilden inte går ihop med texten. När folk inte skriver som man tror att de ska skriva utifrån hur de ser ut”. Det är intressant, för det första jag tänker när jag läser intervjun är ”Är det här ett konstprojekt eller ett skämt?” Sedan läser jag vidare och inser att tja, det är möjligt att man kan säga saker med glimten i ögat men den glimten går verkligen förlorad i den här texten. Vad spelar glimten då för roll, när det är texten jag läser. Precis som Kajsa blir jag intresserad, just för att bilden jag har av både intervjuaren och den intervjuade skär sig med det som sägs i intervjun. Ja, hon kanske bara pratar om sig själv och sin frilanstillvaro. Men det står inte ”jag”. Det står ”man måste”.

Ibland undrar jag om det är lite provocerande för smala kvinnor när inte så smala kvinnor är likgiltiga inför smalheten som åtråvärd? När inte så smala kvinnor kanske rent av visar sig vara nöjda med sina kroppar. Jag vet att det är provocerande för många män när man inte är intresserad av råd kring hur man borde se ut, men på senare tid har jag funderat på om jag inte då och då kan ana mig till en indignation som spiller över från kvinnor med starka åsikter kring hur en kropp ”borde” se ut. Som att all deras kontroll (om man inte är sådär naturligt mager, det åtråvärdaste av alla egenskaper!) kanske är lite bortkastad.

Först känns det lite roligt när hon berättar hur hon klämt åt en borgerlig debattör med att han har samma kostym jämt och därmed inte är så framgångsrik och välbetald som hans politiska analyser framställer honom. Skojig känga! Tills man känner på det en stund. Vänta, hånade hon precis någon för att ha samma kostym jämt och punchlinen var att han inte har råd med en till? Var det här en relevant poäng att driva hem när vi talar om utseende och makt?  Jag skiter väl i Michael Kors. Det intressanta är värderingen av valet: om man tycker det här är ”fint” är man mindre vetande och ve den som inte har god smak nog att se skillnad på riktiga lyxvaror, som Hervé Leger-klänningar, och simpla dussinväskor. Eller tänk fasan, om man skulle ha på sig något ens kille inte gillar, typ, ”slampiga kläder”? Exakt vad för slags kläder avses med den beskrivningen? Är det kvinnan som gör kläderna slampiga, eller kläderna som gör slampan? Alla som någonsin trött försökt förklara begreppet victim blaming wants to know!

Det riktigt trista är ju att det här hade kunnat vara en bra intervju om power dressing, makt och kläder, kläder och politik, om den inte blivit grumlad av att intervjuaren låter så bländad av sitt intervjuobjekt att hon glatt höhö:ar med i all skit som kommer ramlande. Hur jag ser ut, min stil, är inte ett statement kring hur välkontrollerad min kropp är, det är min privata smak. Jag gör inte den smaken till en beskrivning av hur andra bäst bör hantera sin frilanstillvaro eller människovarande.

Nej, vi är väl alla ense om att det inte är nagelmålning som kommer att flytta fram feminismens positioner.  Fundera över det här: det kanske inte är att just måla naglarna som är det feministiska projektet. Vänta, jag har sparat på teorierna tills när det räknas: Det kanske är självbestämmandet över den egna kroppen som är projektet. Jag tänker lite på Annahitas superba text om cool girl på bloggen Whinar. Om att frihet när det gäller stil inte handlar om vad nån kille gillar eller att ha råd med en väska andra inte tycker är tacky. Att det handlar om självbestämmandet. Att det går att vara fri att göra vad man vill, skita i om nån jävla kille gillar att man går runt i fladdriga sjok eller haremsbrallor, att skriva sina texter med en chokladrulle bredvid sig istället för en askkopp eller en whiskeyflaska. Att säga att stil visst kan vara ett feministiskt projekt: projektet att krossa föreställningen om hur en kvinna borde se ut eller vilken betraktare hon borde förhålla sig till. Att protestera mot kroppshetsen, när den smyger sig in. Att man inte alls måste tänka på FEMINISMEN när man klär på sig på morgonen eller lägger läppstift, det är okej att bara göra saker man tycker är snygga. Framförallt: att krossa det som är destruktivt för en själv. Bryta med de föreställningar som skönhet som drivs av ångest och foksuera på de roliga , göttiga grejerna med skönhet. Det låter så deppigt att inte ha på sig vad man vill för att ens kille inte gillar vissa grejer och sedan se ner på tjejer som tycker att nagelmålning är kul. Kajsa får det att låta som att folk sitter och teoretiserar om vilken nagellacksfärg som är mest feministisk. Vad jag menar är att om man låter bli vissa plagg man gillar för att nån kille inte gör det, då blir handlingen att skita i att välja på den premissen en feministisk handling, vad man än själv kallar det.

Jag tänker att jag kanske inte hade trott det om den här avsändaren. Men det är ju som sagt intressant när det skevar.

 

Ingen bryr sig om våld mot kvinnor förrän det finns tillfälle att försöka skylla det på andra än ”svenska” män

Det är väl se senaste veckornas magstarka lärdom. Plötsligt, efter attackerna i Köln under nyårsnatten, talas det vitt och brett om hur stort problemet med övergrepp och attacker på kvinnor ute i det offentliga är. Ofta försöker texterna på ohederliga sätt knyta problemen till invandring, till strömmar av människor som tar med sig sin dåliga kvinnosyn hit och sedan ofredar kvinnor. Nu har den rasistiska retoriken fått rejält med luft under vingarna och överallt gapas det om att svenska feminister måste fördöma det ena och det andra, att det är flyktingmän, män som inte har ljus hy och islam som är problemen. Jag läste hur det i på flera ställen anordnats kurser för invandrade män i hur  samhället de kommit till ser på sexualitet. Jag läste om den och tänkte ”ok, men min upplevelse är att alla män skulle behöva gå den här kursen minst en gång om året under sin uppväxt.”

Ta inte på flickor som inte bett dig om det. När någon säger sluta måste man sluta.Hota inte kvinnor som säger till dig att sluta. Tvinga dig inte till någon slags kontakt med kvinnor, vare sig fysisk eller verbal. Respektera gränser och gränssättningar. Man får inte ta för sig av alla kvinnor runt omkring sig bara för tt de råkar vara där.

Män som flyttat till Sverige oavsett skäl begår övergrepp mot kvinnor. Män födda i Sverige begår övergrepp mot kvinnor. Män födda i Sverige som flyttar till andra länder begår övergrepp mot kvinnor. Den springande punkten är denna: vi har ett problem med kvinnohat som uppenbarligen är sprunget ur samhällsstrukturer som inte tydligt nog markerar att män och kvinnor är likvärdiga medborgare. Det som förstärker strukturen ytterligare är råd av typen att kvinnor antingen ska hålla sig undan från främmande män eller skaffa sig manligt beskydd. Gå inte ensam hem, gå inte ut ensam, åk inte taxi ensam, etc. Det etablerar bara kvinnor som en slags objekt som är beroende av mäns goda vilja. Vissa män vill dem illa, andra vill beskydda dem. Den typen av råd är också en tydlig signal till män: ni behöver inte respektera kvinnor, bara andra män. Vissa kvinnor ägs eller beskyddas av andra män, det är den enda gräns ni behöver förhålla er till.

Det här är inte ett problem vi behöver importera. Det ärvs redan från generation till generation.

Men Joakim, vad besviken jag är.

Jag känner att det är några saker vi måste prata om. Jag trodde det skulle räcka med en tjurig facebook-status från dig, men jag borde väl ha anat vad som komma skulle. Väck aldrig den mediokra krönikör som sover, etc. För din krönika var verkligen det banalaste, mest skenheligt indignerade trams jag läst på länge. 
Om du undrat var svenska feminister ”håller hus” rekommenderar jag länksamlingen i föregående inlägg.

Annars kan jag bara fortsätta att understryka att svenska feminister i säkert 10-15 år tjatat om hederskultur och våldtäktskultur. 

För mig låter det som att du är besviken på att majoriteten av svenska feminister inte valt att peka med hela handen mot allsköns förorter och placera alla problemen där? Det är en att våldtäktskulturen vi lever i inte tar sig liknande uttryck oavsett vad stadsdelen heter eller den dominerande etniciteten/trosinrikningen i den är. 

Problemet är att det du frågar efter låter ganska unket. Jag är rätt glad att just det du saknar inte tillhandahålls på det sätt du verkar efterlysa från de feministiska led du avkräver personlig informationsservice. Men skulle det vara någonstans jag inte skulle bli förvånad över att hitta rasism med feminismen som täckmantel, så vore det väl på GP.

Ch-ch-ch-changes, turn and face the strange

$(KGrHqJ,!roFIzcH57-CBSR4!z8Kqg~~60_35

När var första gången ni kände det som att världen vreds ett halvt varv och allt liksom… föll på plats?

I augusti 1996 plockade jag i en sunkig skivaffär på ett hörn av Dalaplan upp två kassetter för tio kronor styck. Det var David Bowies ”Changes” och ”Low”. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade hört hans namn, jag var intresserad av musik, och jag var desperat. Allt jag letade efter var någonstans spänning, som skulle ta mig ur det jag uppfattade som en oändlig tristess. Ni vet, man börjar högstadiet och inser att det var verkligen ingen höjdare alls? Absolut ingenting blev roligare, folk blev mycket ängsligare och man blev mycket mer akut medveten om sin akuta fulhet. Jag hade flottigt blont hår i en konstig page, hade någonstans nymornad vurm för den 70-tals retrotrend som pågick på 90-talet och ville bara liksom… veta vad jag skulle göra av mig själv. Jag släpade runt på en tegelsten med Oscar Wildes samlade verk och försökte febrilt besvara frågan: men VARFÖR har du inga bilder av killar på väggen i sovrummet? från bästisen. Jag vet inte, vilka killar skulle jag ha på väggen? Jag är inte intresserad.

När jag tryckte på play på den där kassetten och satte mig på cykeln hände det där: den där rösten, den där blicken på bilden. Plötsligt visste jag det viktigaste av allt: jag visste vem jag ville vara. Plötsligt var alla dörrar öppna. Ch-ch-ch-changes, turn and face the strange.

Innan David Bowie visste jag ingenting, men efter honom tog jag reda på allt. Jag letade febrilt efter musik inspirerad av honom och hittade alla mina största kärlekar. Jag gjorde allt jag ville göra, för att jag njöt av att bara göra alla de sakerna. Varje dag när jag öppnade mitt skolskåp stirrade till allas förtret Ziggy Stardust tillbaka. Någonstans läste jag att Brett Anderson hade gått till skolan i gul frack för att han var ett så stort Bowiefan, och fått oändligt med skit för det. Det satte någonstans ribba av cosplay som identitetsbygge. Vem ska jag vara idag? Ska jag ha lila sammetskavaj och vara Oscar Wilde? Ska jag ha turkost glitter i hela ansiktet och vara David Bowie? Ska jag ha nätstrumpbyxor och vara Siouxsie? Jag behöver inte vara på något sätt alls bara för att jag är tjej, jag behöver inte välja, jag kan välja allt eller absolut ingenting. Plötsligt var jag fri att inte längre vara tråkig, för varför bekymra sig om att vara vanlig när man kan välja att vara David Bowie?

Mina bästa band och mina bästa vänner har jag hittat tack vare Bowie. Tack, tack för allt mod när jag inte hade något. Allt började med den där slitna lilla kassetten.

Att orka håna folk som låter bli att dricka till jul. Kring barn. Den nivån.

Ni vet när man får en stark känsla av att folk bara vill vara motvalls för att provocera och få lite uppmärksamhet? Exakt den känslan får jag av den här debattartikeln. Jul har visserligen varit, men ämnet huruvida man som vuxen kanske borde fundera över sin alkoholkonsumtion kring barn är ändå aktuell. Och den här texten har legat och kliat i mig. Jag tycker den är så otroligt hänsynslöst navelskådande. När man läser den kan man liksom riktigt känner hur det bara kliade i Ellens fingrar att få knäppa de som försöker väcka opinion kring alkoholproblematik på näsan, så där i juletid. Jag kan naturligtvis inte säga något om Ellens erfarenheter av att tillbringa högtider med familjemedlemmar med alkoholproblem. Kanske vet hon något om det, kanske inte. Jag vet något om det. Det som blir tydligt för mig är att initiativet kanske inte nödvändigtvis riktar sig till de som har alkoholproblem, utan de runt omkring. T ex barn och familjemedlemmar som har erfarenheter av att umgås eller fira högtider med alkoholister och den nervositet och oro det skapar. Känslan jag som barn kunde få när stämningen plötsligt ändrades och man hade svårt att sätta fingret på vad det var. Ett röstläge, en filterlöshet, kroppsspråk. Därför känns Ellens raljanta text extra pissig. Jag vill inte vara den som ba ”tänk på baaaaarneeeeen”. Men för fan, tänk lite på barnen. Tänk på att de kanske kan behöva få sina upplevelser erkända, få höra att det finns andra vuxna som delar upplevelsen. Att det finns vuxna som faktiskt ser att det är en stor otrygghet för barn att navigera situationer med vuxna med alkoholproblem och säger att man inte borde behöva utsättas för det. DET är liksom kampanjens kärna, känner jag. Inte att balanserade präktiga vuxna som tar ett glas till maten ska känna sig stinna på rättfärdighet över att skippa det enda glaset eller som Ellen, djupt indignerade över en inbillad stigmatisering över den kontrollerade, måttfulla alkoholkonsumtionen. Man far inte illa av att ens föräldrar tar ett glas vin. Man far illa av att som barn behöva hantera folk med missbruk.

Man vet att ett ämne varvat sig själv när det ses som lite häftigt subversivt att håna något som utmanar alkoholnormen, som ju måste vara en av våra mest välmående och frodiga normer.