När man inte ser klassföraktet för alla Hervé Leger-klänningar

I en intervju i Bon konstaterar Kajsa Ekis Keman att hon ”blir intresserad när bilden inte går ihop med texten. När folk inte skriver som man tror att de ska skriva utifrån hur de ser ut”. Det är intressant, för det första jag tänker när jag läser intervjun är ”Är det här ett konstprojekt eller ett skämt?” Sedan läser jag vidare och inser att tja, det är möjligt att man kan säga saker med glimten i ögat men den glimten går verkligen förlorad i den här texten. Vad spelar glimten då för roll, när det är texten jag läser. Precis som Kajsa blir jag intresserad, just för att bilden jag har av både intervjuaren och den intervjuade skär sig med det som sägs i intervjun. Ja, hon kanske bara pratar om sig själv och sin frilanstillvaro. Men det står inte ”jag”. Det står ”man måste”.

Ibland undrar jag om det är lite provocerande för smala kvinnor när inte så smala kvinnor är likgiltiga inför smalheten som åtråvärd? När inte så smala kvinnor kanske rent av visar sig vara nöjda med sina kroppar. Jag vet att det är provocerande för många män när man inte är intresserad av råd kring hur man borde se ut, men på senare tid har jag funderat på om jag inte då och då kan ana mig till en indignation som spiller över från kvinnor med starka åsikter kring hur en kropp ”borde” se ut. Som att all deras kontroll (om man inte är sådär naturligt mager, det åtråvärdaste av alla egenskaper!) kanske är lite bortkastad.

Först känns det lite roligt när hon berättar hur hon klämt åt en borgerlig debattör med att han har samma kostym jämt och därmed inte är så framgångsrik och välbetald som hans politiska analyser framställer honom. Skojig känga! Tills man känner på det en stund. Vänta, hånade hon precis någon för att ha samma kostym jämt och punchlinen var att han inte har råd med en till? Var det här en relevant poäng att driva hem när vi talar om utseende och makt?  Jag skiter väl i Michael Kors. Det intressanta är värderingen av valet: om man tycker det här är ”fint” är man mindre vetande och ve den som inte har god smak nog att se skillnad på riktiga lyxvaror, som Hervé Leger-klänningar, och simpla dussinväskor. Eller tänk fasan, om man skulle ha på sig något ens kille inte gillar, typ, ”slampiga kläder”? Exakt vad för slags kläder avses med den beskrivningen? Är det kvinnan som gör kläderna slampiga, eller kläderna som gör slampan? Alla som någonsin trött försökt förklara begreppet victim blaming wants to know!

Det riktigt trista är ju att det här hade kunnat vara en bra intervju om power dressing, makt och kläder, kläder och politik, om den inte blivit grumlad av att intervjuaren låter så bländad av sitt intervjuobjekt att hon glatt höhö:ar med i all skit som kommer ramlande. Hur jag ser ut, min stil, är inte ett statement kring hur välkontrollerad min kropp är, det är min privata smak. Jag gör inte den smaken till en beskrivning av hur andra bäst bör hantera sin frilanstillvaro eller människovarande.

Nej, vi är väl alla ense om att det inte är nagelmålning som kommer att flytta fram feminismens positioner.  Fundera över det här: det kanske inte är att just måla naglarna som är det feministiska projektet. Vänta, jag har sparat på teorierna tills när det räknas: Det kanske är självbestämmandet över den egna kroppen som är projektet. Jag tänker lite på Annahitas superba text om cool girl på bloggen Whinar. Om att frihet när det gäller stil inte handlar om vad nån kille gillar eller att ha råd med en väska andra inte tycker är tacky. Att det handlar om självbestämmandet. Att det går att vara fri att göra vad man vill, skita i om nån jävla kille gillar att man går runt i fladdriga sjok eller haremsbrallor, att skriva sina texter med en chokladrulle bredvid sig istället för en askkopp eller en whiskeyflaska. Att säga att stil visst kan vara ett feministiskt projekt: projektet att krossa föreställningen om hur en kvinna borde se ut eller vilken betraktare hon borde förhålla sig till. Att protestera mot kroppshetsen, när den smyger sig in. Att man inte alls måste tänka på FEMINISMEN när man klär på sig på morgonen eller lägger läppstift, det är okej att bara göra saker man tycker är snygga. Framförallt: att krossa det som är destruktivt för en själv. Bryta med de föreställningar som skönhet som drivs av ångest och foksuera på de roliga , göttiga grejerna med skönhet. Det låter så deppigt att inte ha på sig vad man vill för att ens kille inte gillar vissa grejer och sedan se ner på tjejer som tycker att nagelmålning är kul. Kajsa får det att låta som att folk sitter och teoretiserar om vilken nagellacksfärg som är mest feministisk. Vad jag menar är att om man låter bli vissa plagg man gillar för att nån kille inte gör det, då blir handlingen att skita i att välja på den premissen en feministisk handling, vad man än själv kallar det.

Jag tänker att jag kanske inte hade trott det om den här avsändaren. Men det är ju som sagt intressant när det skevar.

 

Ingen bryr sig om våld mot kvinnor förrän det finns tillfälle att försöka skylla det på andra än ”svenska” män

Det är väl se senaste veckornas magstarka lärdom. Plötsligt, efter attackerna i Köln under nyårsnatten, talas det vitt och brett om hur stort problemet med övergrepp och attacker på kvinnor ute i det offentliga är. Ofta försöker texterna på ohederliga sätt knyta problemen till invandring, till strömmar av människor som tar med sig sin dåliga kvinnosyn hit och sedan ofredar kvinnor. Nu har den rasistiska retoriken fått rejält med luft under vingarna och överallt gapas det om att svenska feminister måste fördöma det ena och det andra, att det är flyktingmän, män som inte har ljus hy och islam som är problemen. Jag läste hur det i på flera ställen anordnats kurser för invandrade män i hur  samhället de kommit till ser på sexualitet. Jag läste om den och tänkte ”ok, men min upplevelse är att alla män skulle behöva gå den här kursen minst en gång om året under sin uppväxt.”

Ta inte på flickor som inte bett dig om det. När någon säger sluta måste man sluta.Hota inte kvinnor som säger till dig att sluta. Tvinga dig inte till någon slags kontakt med kvinnor, vare sig fysisk eller verbal. Respektera gränser och gränssättningar. Man får inte ta för sig av alla kvinnor runt omkring sig bara för tt de råkar vara där.

Män som flyttat till Sverige oavsett skäl begår övergrepp mot kvinnor. Män födda i Sverige begår övergrepp mot kvinnor. Män födda i Sverige som flyttar till andra länder begår övergrepp mot kvinnor. Den springande punkten är denna: vi har ett problem med kvinnohat som uppenbarligen är sprunget ur samhällsstrukturer som inte tydligt nog markerar att män och kvinnor är likvärdiga medborgare. Det som förstärker strukturen ytterligare är råd av typen att kvinnor antingen ska hålla sig undan från främmande män eller skaffa sig manligt beskydd. Gå inte ensam hem, gå inte ut ensam, åk inte taxi ensam, etc. Det etablerar bara kvinnor som en slags objekt som är beroende av mäns goda vilja. Vissa män vill dem illa, andra vill beskydda dem. Den typen av råd är också en tydlig signal till män: ni behöver inte respektera kvinnor, bara andra män. Vissa kvinnor ägs eller beskyddas av andra män, det är den enda gräns ni behöver förhålla er till.

Det här är inte ett problem vi behöver importera. Det ärvs redan från generation till generation.

Men Joakim, vad besviken jag är.

Jag känner att det är några saker vi måste prata om. Jag trodde det skulle räcka med en tjurig facebook-status från dig, men jag borde väl ha anat vad som komma skulle. Väck aldrig den mediokra krönikör som sover, etc. För din krönika var verkligen det banalaste, mest skenheligt indignerade trams jag läst på länge. 
Om du undrat var svenska feminister ”håller hus” rekommenderar jag länksamlingen i föregående inlägg.

Annars kan jag bara fortsätta att understryka att svenska feminister i säkert 10-15 år tjatat om hederskultur och våldtäktskultur. 

För mig låter det som att du är besviken på att majoriteten av svenska feminister inte valt att peka med hela handen mot allsköns förorter och placera alla problemen där? Det är en att våldtäktskulturen vi lever i inte tar sig liknande uttryck oavsett vad stadsdelen heter eller den dominerande etniciteten/trosinrikningen i den är. 

Problemet är att det du frågar efter låter ganska unket. Jag är rätt glad att just det du saknar inte tillhandahålls på det sätt du verkar efterlysa från de feministiska led du avkräver personlig informationsservice. Men skulle det vara någonstans jag inte skulle bli förvånad över att hitta rasism med feminismen som täckmantel, så vore det väl på GP.

Ch-ch-ch-changes, turn and face the strange

$(KGrHqJ,!roFIzcH57-CBSR4!z8Kqg~~60_35

När var första gången ni kände det som att världen vreds ett halvt varv och allt liksom… föll på plats?

I augusti 1996 plockade jag i en sunkig skivaffär på ett hörn av Dalaplan upp två kassetter för tio kronor styck. Det var David Bowies ”Changes” och ”Low”. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade hört hans namn, jag var intresserad av musik, och jag var desperat. Allt jag letade efter var någonstans spänning, som skulle ta mig ur det jag uppfattade som en oändlig tristess. Ni vet, man börjar högstadiet och inser att det var verkligen ingen höjdare alls? Absolut ingenting blev roligare, folk blev mycket ängsligare och man blev mycket mer akut medveten om sin akuta fulhet. Jag hade flottigt blont hår i en konstig page, hade någonstans nymornad vurm för den 70-tals retrotrend som pågick på 90-talet och ville bara liksom… veta vad jag skulle göra av mig själv. Jag släpade runt på en tegelsten med Oscar Wildes samlade verk och försökte febrilt besvara frågan: men VARFÖR har du inga bilder av killar på väggen i sovrummet? från bästisen. Jag vet inte, vilka killar skulle jag ha på väggen? Jag är inte intresserad.

När jag tryckte på play på den där kassetten och satte mig på cykeln hände det där: den där rösten, den där blicken på bilden. Plötsligt visste jag det viktigaste av allt: jag visste vem jag ville vara. Plötsligt var alla dörrar öppna. Ch-ch-ch-changes, turn and face the strange.

Innan David Bowie visste jag ingenting, men efter honom tog jag reda på allt. Jag letade febrilt efter musik inspirerad av honom och hittade alla mina största kärlekar. Jag gjorde allt jag ville göra, för att jag njöt av att bara göra alla de sakerna. Varje dag när jag öppnade mitt skolskåp stirrade till allas förtret Ziggy Stardust tillbaka. Någonstans läste jag att Brett Anderson hade gått till skolan i gul frack för att han var ett så stort Bowiefan, och fått oändligt med skit för det. Det satte någonstans ribba av cosplay som identitetsbygge. Vem ska jag vara idag? Ska jag ha lila sammetskavaj och vara Oscar Wilde? Ska jag ha turkost glitter i hela ansiktet och vara David Bowie? Ska jag ha nätstrumpbyxor och vara Siouxsie? Jag behöver inte vara på något sätt alls bara för att jag är tjej, jag behöver inte välja, jag kan välja allt eller absolut ingenting. Plötsligt var jag fri att inte längre vara tråkig, för varför bekymra sig om att vara vanlig när man kan välja att vara David Bowie?

Mina bästa band och mina bästa vänner har jag hittat tack vare Bowie. Tack, tack för allt mod när jag inte hade något. Allt började med den där slitna lilla kassetten.

Att orka håna folk som låter bli att dricka till jul. Kring barn. Den nivån.

Ni vet när man får en stark känsla av att folk bara vill vara motvalls för att provocera och få lite uppmärksamhet? Exakt den känslan får jag av den här debattartikeln. Jul har visserligen varit, men ämnet huruvida man som vuxen kanske borde fundera över sin alkoholkonsumtion kring barn är ändå aktuell. Och den här texten har legat och kliat i mig. Jag tycker den är så otroligt hänsynslöst navelskådande. När man läser den kan man liksom riktigt känner hur det bara kliade i Ellens fingrar att få knäppa de som försöker väcka opinion kring alkoholproblematik på näsan, så där i juletid. Jag kan naturligtvis inte säga något om Ellens erfarenheter av att tillbringa högtider med familjemedlemmar med alkoholproblem. Kanske vet hon något om det, kanske inte. Jag vet något om det. Det som blir tydligt för mig är att initiativet kanske inte nödvändigtvis riktar sig till de som har alkoholproblem, utan de runt omkring. T ex barn och familjemedlemmar som har erfarenheter av att umgås eller fira högtider med alkoholister och den nervositet och oro det skapar. Känslan jag som barn kunde få när stämningen plötsligt ändrades och man hade svårt att sätta fingret på vad det var. Ett röstläge, en filterlöshet, kroppsspråk. Därför känns Ellens raljanta text extra pissig. Jag vill inte vara den som ba ”tänk på baaaaarneeeeen”. Men för fan, tänk lite på barnen. Tänk på att de kanske kan behöva få sina upplevelser erkända, få höra att det finns andra vuxna som delar upplevelsen. Att det finns vuxna som faktiskt ser att det är en stor otrygghet för barn att navigera situationer med vuxna med alkoholproblem och säger att man inte borde behöva utsättas för det. DET är liksom kampanjens kärna, känner jag. Inte att balanserade präktiga vuxna som tar ett glas till maten ska känna sig stinna på rättfärdighet över att skippa det enda glaset eller som Ellen, djupt indignerade över en inbillad stigmatisering över den kontrollerade, måttfulla alkoholkonsumtionen. Man far inte illa av att ens föräldrar tar ett glas vin. Man far illa av att som barn behöva hantera folk med missbruk.

Man vet att ett ämne varvat sig själv när det ses som lite häftigt subversivt att håna något som utmanar alkoholnormen, som ju måste vara en av våra mest välmående och frodiga normer.

Om vem som får ha tjockångest

Det här året gick vågorna rätt höga i diskussionen kring hur man bör uttrycka sig kring ångest inför sin kropp & vikt, samt vem som ”räknas” som tjock. Jag har tänkt och tänkt på de texter och argument som florerat. Snart drar en kulspruta av viktrelateradelöpsedlar igång inför nyårshelgen och inför det har jag reflekterat lite.
Av de som diskuterat under håller jag med exempelvis Lady Dahmer och Kitty på olika sätt. (Katrin Z tycker jag bara kan dra åt helvete).
Jag tycker Kitty har rätt att känna som hon gör inför sin kropp när hon pratade om sin tjockångest, för vilken människa kan man neka sina egna upplevelser av den egna kroppen? Men jag håller med Lady Damer om att det är en sådan jävla björntjänst att hela tiden klumpa ihop orden ”tjock” och ”äcklig”. Det är som att de är oseparerbara. Känner man sig tjock, då känner man sig äcklig. Varför just äcklig? Varför beskriver man inte sig själv på andra sätt när man känner så? Man kan t ex känna sig större än vanligt om man har mens, större än innan graviditeten om den fick en att gå upp, större än när man var 14 om man vuxit upp, svullen av medicin… Att man väljer just att associera med att det är äcklig man känner sig är ett språkbruk som det verkligen är värt att fundera över om man ska reproducera. Jag tycker dessutom att det är väldigt väldigt naivt att tala om att man bara ”säger vad man tycker i sin egna blogg” när ens blogg ligger på en stor portal som finansieras av annonser, där man sannolikt får ekonomisk ersättning för att blogga. Ofta är man medveten om att man har en stor läsarskara och utnyttjar det när man vill lyfta någon fråga man tycker är viktig eller göra reklam för något. Men sedan när man uttryckt sig lite klumpigt, då låter det ofta som att personen drev en anonym dagboksblogg utan annonser. Det håller inte riktigt. Har man en så stor blogg behöver man tänka på hur man uttrycker sig och vad som ska komma av att man som kändis ”lyfter” vissa frågor.Däremot finns det en sak jag verkligen inte håller med om, på ett filosofiskt plan, och det är att ”tjock” skulle vara en form, rent objektivt, som det inte går att argumentera emot. Dvs är du inte över en viss volym i kroppen är du inte objektivt tjock och bör alltså inte kalla dig tjock.
Det mediala samhällstrycket gör nämligen inte den skillnaden. Fetthatet är en bred jävla slagsida som drabbar alla kvinnor, även de allra smalaste.
Nej, de allra smalaste, de under en viss volym, kanske inte drabbas av direkt fettrelaterad diskriminering av sin omgivning, det är korrekt. De kanske inte betraktas med samma inlärda avsky och fördomar. Men den retorik som säger att man inte kan vara smal nog, att man måste skärskåda varje kroppsdel var för sig och fokusera på varje lite krök av kroppens eventuella skavanker och anstränga sig för att åtgärda dem, den undantar ingen. Den säger aldrig att du duger, att du är bra nog och att du kan sluta vara misstänksam mot vad som händer om du äter en bulle till eller glömmer göra sit ups. Ingen får respit, inte ens de smalaste, som ständigt måste hållas i skräck för den tjocka kropp som skulle kunna finnas bara några månader av minskad träning/diet bort.
Och om vi ska vara lite krassa: det är inte 180-kiloskroppen, som vi kanske skulle kunna komma överens om är odiskutabelt ”objektivt fet”, som är föremål för den ständiga och minutiösa granskningen. Den kroppen är redan av livsstilsmedierna så avhumaniserad och helt bortkopplad från kvinnlighet att det inte finns någon anledning för media att dissekera den, för det finns ingen dramaturgisk twist som kan generera pengar där. Det är inte till dessa kroppar det ska krängas bantningspiller, Beach 2016 är inte en vinkel som går att applicera på den kroppen. Inte heller ”går ner julkilona till nyår” eller ”platt mage till midsommar” rör den kroppen. Den kroppen diskuteras knappt som kropp. Den är den hanterbart normaltjocka kroppen som hela tiden står i centrum för alla dessa projekt. Den normaltjocka kroppen GÅR att förändra, är budskapet. Det är bara lata, odisciplinerade människor som inte orkar lägga tid, energi och engagemang på projektet som förblir sådär normaltjocka och för detta borde de skammas.
Därför är det logiskt att även de som inte utsätts för diskriminering eller öppet kränkande bemötande ändå känner av trycket och det självhat som måste skapas för att hålla igång maskineriet. Utan kroppshat, ingen motivation till förändring, ingen bantningssindustri. Vem behöver veta kändisarnas bantningstips eller hur man får en beach body om vi alla är nöjda med våra kroppar oavsett storlek?
Så jag tycker man kan tala om olika upplevelser av att ha en tjock eller fet kropp men ändå komma ihåg att hatet mot den tjocka kvinnokroppen är som en bombmatta mot alla kvinnor. De som inte är tjocka ska skammas att hålla sig smala, de som är tjocka ska hånas för att motiveras att sluta vara det. Men framför allt måste alla kvinnor veta att de värderas efter hur deras kropp ser ut, så att de inte glömmer att underhålla den. Det är liksom kärnan allt annat är byggt kring.

Lästips till Joakim Lamotte

Joakim, jag har förstått att du undrat ”var alla feminister är?” när det gäller att mest ordrikt och högljutt fördöma de utdömda straffen i ett av de senast uppmärksammade våldtäktsmålen.

Jag kan berätta var vi har varit. Vi har varit här HELA JÄVLA TIDEN. Outtröttligt har vi tjatat om normer, strukturer, victimblaming, våldtäktskultur och annat trist. Inte bara när det kommer en uppmärksammad dom tragglar vi på om detta. Vi tjatar ständigt om behovet av att se strukturella problem med hur rättsväsendet använder sig av victim blaming och färgas av våldtäktskultur.
Här är förresten en bra sida med en liten sammanfattning av begreppet våldtäktskultur.
När Pär Ström fortfarande drev sin sensationslystna, antifeministiska uthängarblogg var vi här och visade motstånd och gav mothugg.
När våldtäkterna i Steubenville och Bjästa väckte uppmärksamhet skrev kompetenta feminister om det och pekade på vilken essentiell del av våldtäktskultur victim blaming är.
Feminister har skrivit om det vidriga fenomenet hämndporr och opinionsbildningen har lett till en motion till Riksdagen om att göra det straffbart att sprida. Vi pratar om varför det inte är så jävla skönt att skoja om våldtäkt, att det inte är rimlig kritik att hota någon med våldtäkt, att kvinnor som verkar offentligt inte borde behöva ta emot den mängd hat de får, att allt detta faktiskt är ett stort jävla demokratiproblem som begränsar kvinnors utrymme.
Här är annars hela samlingen av artiklar om våldtäktskultur från Politisms arkiv. Den är läsvärd, om du vill bilda dig en uppfattning om ”var alla feminister är”. (De är inte på GP i alla fall.) De är i riksdagen, i lokalpolitiken, på Feministiskt Forum, de skriver böcker, bloggar, krönikor, skriver motioner, gör satir, tecknar serier.
Joakim, hur länge har du varit feminist? För jag har varit feminist sedan jag var 14 år. Någong gång kommer jag kanske att tacka alla äckliga högstadiekillar som skrek hora och spottade efter mig i skolkorridorerna, alla lärare som låtsades att de inte såg och hörde, vuxna som sa att killars tafsande var positiv uppmärksamhet eller att man får skylla sig själv för allt möjligt om man ser ”för mycket” ut. De fick mig att börja formulera mig kring vad problemet är. Att problemet är så yrket större än killen som skriker hora åt någon. Mitt feministiska uppvaknande var när jag plötsligt fick den konkreta ojämställdheten upptryckt i ansiktet. Sedan dess har jag, som många andra, tjatat på. På den här bloggen, i sociala medier, i vardagen. Jag har försökt skaffa mig vapen för att kunna bryta isär de här strukturerna och förstå dem från olika håll, för att förstå hur de bäst omintetgörs.

Du har plötsligt fått nära relationer till kvinnor du är familj med, döttrar och fru. Det är din ingång till ett feministiskt uppvaknande. Jag förstår att det är traumatiskt för dig. Du vill lära dem använda våld så de kan försvara sig, du vill visa omtanke, du rasar mot orättvisor. Och du drar förhastade slutsatser om en massa saker. T ex om ”var alla feminister är”. Men vi andra, vi har varit här hela tiden. Så sluta förringa allt vårt slit för att du inte orkat läsa något av det. Ta för fan och skärp dig, jag är så trött på att ständigt behöva upplysa nymornade feministmän om att det pågått saker innan deras uppvaknande. Det feministiska samtalet har inte dina upplevelser som självklar mittpunkt. Välkommen in i diskussionen, men visa för fan lite respekt.