Lästips till Joakim Lamotte

Joakim, jag har förstått att du undrat ”var alla feminister är?” när det gäller att mest ordrikt och högljutt fördöma de utdömda straffen i ett av de senast uppmärksammade våldtäktsmålen.

Jag kan berätta var vi har varit. Vi har varit här HELA JÄVLA TIDEN. Outtröttligt har vi tjatat om normer, strukturer, victimblaming, våldtäktskultur och annat trist. Inte bara när det kommer en uppmärksammad dom tragglar vi på om detta. Vi tjatar ständigt om behovet av att se strukturella problem med hur rättsväsendet använder sig av victim blaming och färgas av våldtäktskultur.
Här är förresten en bra sida med en liten sammanfattning av begreppet våldtäktskultur.
När Pär Ström fortfarande drev sin sensationslystna, antifeministiska uthängarblogg var vi här och visade motstånd och gav mothugg.
När våldtäkterna i Steubenville och Bjästa väckte uppmärksamhet skrev kompetenta feminister om det och pekade på vilken essentiell del av våldtäktskultur victim blaming är.
Feminister har skrivit om det vidriga fenomenet hämndporr och opinionsbildningen har lett till en motion till Riksdagen om att göra det straffbart att sprida. Vi pratar om varför det inte är så jävla skönt att skoja om våldtäkt, att det inte är rimlig kritik att hota någon med våldtäkt, att kvinnor som verkar offentligt inte borde behöva ta emot den mängd hat de får, att allt detta faktiskt är ett stort jävla demokratiproblem som begränsar kvinnors utrymme.
Här är annars hela samlingen av artiklar om våldtäktskultur från Politisms arkiv. Den är läsvärd, om du vill bilda dig en uppfattning om ”var alla feminister är”. (De är inte på GP i alla fall.) De är i riksdagen, i lokalpolitiken, på Feministiskt Forum, de skriver böcker, bloggar, krönikor, skriver motioner, gör satir, tecknar serier.
Joakim, hur länge har du varit feminist? För jag har varit feminist sedan jag var 14 år. Någong gång kommer jag kanske att tacka alla äckliga högstadiekillar som skrek hora och spottade efter mig i skolkorridorerna, alla lärare som låtsades att de inte såg och hörde, vuxna som sa att killars tafsande var positiv uppmärksamhet eller att man får skylla sig själv för allt möjligt om man ser ”för mycket” ut. De fick mig att börja formulera mig kring vad problemet är. Att problemet är så yrket större än killen som skriker hora åt någon. Mitt feministiska uppvaknande var när jag plötsligt fick den konkreta ojämställdheten upptryckt i ansiktet. Sedan dess har jag, som många andra, tjatat på. På den här bloggen, i sociala medier, i vardagen. Jag har försökt skaffa mig vapen för att kunna bryta isär de här strukturerna och förstå dem från olika håll, för att förstå hur de bäst omintetgörs.

Du har plötsligt fått nära relationer till kvinnor du är familj med, döttrar och fru. Det är din ingång till ett feministiskt uppvaknande. Jag förstår att det är traumatiskt för dig. Du vill lära dem använda våld så de kan försvara sig, du vill visa omtanke, du rasar mot orättvisor. Och du drar förhastade slutsatser om en massa saker. T ex om ”var alla feminister är”. Men vi andra, vi har varit här hela tiden. Så sluta förringa allt vårt slit för att du inte orkat läsa något av det. Ta för fan och skärp dig, jag är så trött på att ständigt behöva upplysa nymornade feministmän om att det pågått saker innan deras uppvaknande. Det feministiska samtalet har inte dina upplevelser som självklar mittpunkt. Välkommen in i diskussionen, men visa för fan lite respekt.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s