Ch-ch-ch-changes, turn and face the strange

$(KGrHqJ,!roFIzcH57-CBSR4!z8Kqg~~60_35

När var första gången ni kände det som att världen vreds ett halvt varv och allt liksom… föll på plats?

I augusti 1996 plockade jag i en sunkig skivaffär på ett hörn av Dalaplan upp två kassetter för tio kronor styck. Det var David Bowies ”Changes” och ”Low”. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade hört hans namn, jag var intresserad av musik, och jag var desperat. Allt jag letade efter var någonstans spänning, som skulle ta mig ur det jag uppfattade som en oändlig tristess. Ni vet, man börjar högstadiet och inser att det var verkligen ingen höjdare alls? Absolut ingenting blev roligare, folk blev mycket ängsligare och man blev mycket mer akut medveten om sin akuta fulhet. Jag hade flottigt blont hår i en konstig page, hade någonstans nymornad vurm för den 70-tals retrotrend som pågick på 90-talet och ville bara liksom… veta vad jag skulle göra av mig själv. Jag släpade runt på en tegelsten med Oscar Wildes samlade verk och försökte febrilt besvara frågan: men VARFÖR har du inga bilder av killar på väggen i sovrummet? från bästisen. Jag vet inte, vilka killar skulle jag ha på väggen? Jag är inte intresserad.

När jag tryckte på play på den där kassetten och satte mig på cykeln hände det där: den där rösten, den där blicken på bilden. Plötsligt visste jag det viktigaste av allt: jag visste vem jag ville vara. Plötsligt var alla dörrar öppna. Ch-ch-ch-changes, turn and face the strange.

Innan David Bowie visste jag ingenting, men efter honom tog jag reda på allt. Jag letade febrilt efter musik inspirerad av honom och hittade alla mina största kärlekar. Jag gjorde allt jag ville göra, för att jag njöt av att bara göra alla de sakerna. Varje dag när jag öppnade mitt skolskåp stirrade till allas förtret Ziggy Stardust tillbaka. Någonstans läste jag att Brett Anderson hade gått till skolan i gul frack för att han var ett så stort Bowiefan, och fått oändligt med skit för det. Det satte någonstans ribba av cosplay som identitetsbygge. Vem ska jag vara idag? Ska jag ha lila sammetskavaj och vara Oscar Wilde? Ska jag ha turkost glitter i hela ansiktet och vara David Bowie? Ska jag ha nätstrumpbyxor och vara Siouxsie? Jag behöver inte vara på något sätt alls bara för att jag är tjej, jag behöver inte välja, jag kan välja allt eller absolut ingenting. Plötsligt var jag fri att inte längre vara tråkig, för varför bekymra sig om att vara vanlig när man kan välja att vara David Bowie?

Mina bästa band och mina bästa vänner har jag hittat tack vare Bowie. Tack, tack för allt mod när jag inte hade något. Allt började med den där slitna lilla kassetten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s