När man inte ser klassföraktet för alla Hervé Leger-klänningar

I en intervju i Bon konstaterar Kajsa Ekis Keman att hon ”blir intresserad när bilden inte går ihop med texten. När folk inte skriver som man tror att de ska skriva utifrån hur de ser ut”. Det är intressant, för det första jag tänker när jag läser intervjun är ”Är det här ett konstprojekt eller ett skämt?” Sedan läser jag vidare och inser att tja, det är möjligt att man kan säga saker med glimten i ögat men den glimten går verkligen förlorad i den här texten. Vad spelar glimten då för roll, när det är texten jag läser. Precis som Kajsa blir jag intresserad, just för att bilden jag har av både intervjuaren och den intervjuade skär sig med det som sägs i intervjun. Ja, hon kanske bara pratar om sig själv och sin frilanstillvaro. Men det står inte ”jag”. Det står ”man måste”.

Ibland undrar jag om det är lite provocerande för smala kvinnor när inte så smala kvinnor är likgiltiga inför smalheten som åtråvärd? När inte så smala kvinnor kanske rent av visar sig vara nöjda med sina kroppar. Jag vet att det är provocerande för många män när man inte är intresserad av råd kring hur man borde se ut, men på senare tid har jag funderat på om jag inte då och då kan ana mig till en indignation som spiller över från kvinnor med starka åsikter kring hur en kropp ”borde” se ut. Som att all deras kontroll (om man inte är sådär naturligt mager, det åtråvärdaste av alla egenskaper!) kanske är lite bortkastad.

Först känns det lite roligt när hon berättar hur hon klämt åt en borgerlig debattör med att han har samma kostym jämt och därmed inte är så framgångsrik och välbetald som hans politiska analyser framställer honom. Skojig känga! Tills man känner på det en stund. Vänta, hånade hon precis någon för att ha samma kostym jämt och punchlinen var att han inte har råd med en till? Var det här en relevant poäng att driva hem när vi talar om utseende och makt?  Jag skiter väl i Michael Kors. Det intressanta är värderingen av valet: om man tycker det här är ”fint” är man mindre vetande och ve den som inte har god smak nog att se skillnad på riktiga lyxvaror, som Hervé Leger-klänningar, och simpla dussinväskor. Eller tänk fasan, om man skulle ha på sig något ens kille inte gillar, typ, ”slampiga kläder”? Exakt vad för slags kläder avses med den beskrivningen? Är det kvinnan som gör kläderna slampiga, eller kläderna som gör slampan? Alla som någonsin trött försökt förklara begreppet victim blaming wants to know!

Det riktigt trista är ju att det här hade kunnat vara en bra intervju om power dressing, makt och kläder, kläder och politik, om den inte blivit grumlad av att intervjuaren låter så bländad av sitt intervjuobjekt att hon glatt höhö:ar med i all skit som kommer ramlande. Hur jag ser ut, min stil, är inte ett statement kring hur välkontrollerad min kropp är, det är min privata smak. Jag gör inte den smaken till en beskrivning av hur andra bäst bör hantera sin frilanstillvaro eller människovarande.

Nej, vi är väl alla ense om att det inte är nagelmålning som kommer att flytta fram feminismens positioner.  Fundera över det här: det kanske inte är att just måla naglarna som är det feministiska projektet. Vänta, jag har sparat på teorierna tills när det räknas: Det kanske är självbestämmandet över den egna kroppen som är projektet. Jag tänker lite på Annahitas superba text om cool girl på bloggen Whinar. Om att frihet när det gäller stil inte handlar om vad nån kille gillar eller att ha råd med en väska andra inte tycker är tacky. Att det handlar om självbestämmandet. Att det går att vara fri att göra vad man vill, skita i om nån jävla kille gillar att man går runt i fladdriga sjok eller haremsbrallor, att skriva sina texter med en chokladrulle bredvid sig istället för en askkopp eller en whiskeyflaska. Att säga att stil visst kan vara ett feministiskt projekt: projektet att krossa föreställningen om hur en kvinna borde se ut eller vilken betraktare hon borde förhålla sig till. Att protestera mot kroppshetsen, när den smyger sig in. Att man inte alls måste tänka på FEMINISMEN när man klär på sig på morgonen eller lägger läppstift, det är okej att bara göra saker man tycker är snygga. Framförallt: att krossa det som är destruktivt för en själv. Bryta med de föreställningar som skönhet som drivs av ångest och foksuera på de roliga , göttiga grejerna med skönhet. Det låter så deppigt att inte ha på sig vad man vill för att ens kille inte gillar vissa grejer och sedan se ner på tjejer som tycker att nagelmålning är kul. Kajsa får det att låta som att folk sitter och teoretiserar om vilken nagellacksfärg som är mest feministisk. Vad jag menar är att om man låter bli vissa plagg man gillar för att nån kille inte gör det, då blir handlingen att skita i att välja på den premissen en feministisk handling, vad man än själv kallar det.

Jag tänker att jag kanske inte hade trott det om den här avsändaren. Men det är ju som sagt intressant när det skevar.

 

Annonser

7 reaktioner på ”När man inte ser klassföraktet för alla Hervé Leger-klänningar

  1. Sjukt bra text, och tack för de fina orden. ❤ Jag tyckte att intervjun var skitrolig och jag lolade högt vid flera tillfällen, den kvinnan är en citatmaskin. Samtidigt kändes det som att – precis som du säger – jag inte vet om hon driver eller ej, och det problemet ligger väl hos mig antar jag. Men hon kanske inte tänker på att det absolut kan finnas ideologiska aspekter av nagellacksmålning eller nåt annat, beroende på vilken bakgrund man har på självhatets härliga karta. Det är klart att det också är så att folk målar naglarna för att de vill vara snygga, annars skulle inte en miljardindustri byggas upp kring dessa tio små anatomiska parenteser. Men jag upplever det iallafall inte som så enkelt som hon gör.

  2. Fast att klämma till Segerstedt, där var väl poängen ändå en annan, dvs att det dels finns en aspekt av någon form av ”falskt medvetande” i identitetspaketet ”borgerlig” samt att det kränkande var att någon helt plötsligt kunde få för sig att han inte uppfyllde kraven för det identitetspaketet, dom ju trots allt grundar sig på finansiell framgång som ett mått på kvalitet och värde? Det är väl inte helt irrelevant ur det perspektivet?

    • Betyder det att det är vettigt att reproducera en förtryckande härskarteknik som eftersom den uppvärderas som ”skojig” i sammanhanget ändå riskerar att slå hem samma poäng hos folk som kämpar med att uppfylla kraven för ”identitetspaket” som är deras liv, utan att de är snutiga borgerliga entreprenörer som behöver en knäpp på näsan? Behöver du t ex en knäpp på näsan i vardagen från någon välklädd vänsterdebattör när du inte uppfyller kraven för det identitetspaket folk associerar dig med?

      • Fast jag tycker att det fanns lite mer bakom det än bara en härskarteknik och att det i den finns relevant kritik. Jag tycker att det definitivt var en relevant poäng i en diskussion om utseende och makt, om än något raljant uttryckt. Men det beror väl på vari man ser hånet – om man tyckte att hon hånade honom för att han är fattig eller om hon hånade honom för att han försöker se ut som något han inte är. Men jag förstår inte vilken poäng som drivs hem mot andra av det här – eller vilka det skulle vara (men så är jag generellt av åsikten att man inte behöver behandla alla lika eller bete sig på ett sätt som ska kunna upphöjas till allmän lag)?

        Apropå kritik riktad mot t ex min person så ja, varför inte? Om det var så att jag försökte framstå som revolutionär och aktivist när jag inte alls är det vore väl viss kritik och spe på sin plats (eller åtm något jag får ta i godan ro). En Leninkeps gör ingen bolsjevik. Men det finns ju andra faktorer också – Ekman och Segerstedt var ju en del av en debatt och är formellt sett hyfsat jämställda debattörer, så det var ju inte som att hon hoppade på någon random snubbe i kavaj. Snarare tvärtom.

        Alltså, min fascination för arbetarkläder och mode från back in the day är ju inte skild från mina politiska ståndpunkter. Men den är ju också rätt fånig (även om det liksom också är uppenbart att mitt intresse och mina kläder är ett romantiserande av något som inte finns, snarare än ett försök att se ut på ett sätt som kan få mig att tas för någon ur en (medvetet) ekonomiskt och politiskt inflytelserik grupp, och att .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s