Om vem som får ha tjockångest

Det här året gick vågorna rätt höga i diskussionen kring hur man bör uttrycka sig kring ångest inför sin kropp & vikt, samt vem som ”räknas” som tjock. Jag har tänkt och tänkt på de texter och argument som florerat. Snart drar en kulspruta av viktrelateradelöpsedlar igång inför nyårshelgen och inför det har jag reflekterat lite.
Av de som diskuterat under håller jag med exempelvis Lady Dahmer och Kitty på olika sätt. (Katrin Z tycker jag bara kan dra åt helvete).
Jag tycker Kitty har rätt att känna som hon gör inför sin kropp när hon pratade om sin tjockångest, för vilken människa kan man neka sina egna upplevelser av den egna kroppen? Men jag håller med Lady Damer om att det är en sådan jävla björntjänst att hela tiden klumpa ihop orden ”tjock” och ”äcklig”. Det är som att de är oseparerbara. Känner man sig tjock, då känner man sig äcklig. Varför just äcklig? Varför beskriver man inte sig själv på andra sätt när man känner så? Man kan t ex känna sig större än vanligt om man har mens, större än innan graviditeten om den fick en att gå upp, större än när man var 14 om man vuxit upp, svullen av medicin… Att man väljer just att associera med att det är äcklig man känner sig är ett språkbruk som det verkligen är värt att fundera över om man ska reproducera. Jag tycker dessutom att det är väldigt väldigt naivt att tala om att man bara ”säger vad man tycker i sin egna blogg” när ens blogg ligger på en stor portal som finansieras av annonser, där man sannolikt får ekonomisk ersättning för att blogga. Ofta är man medveten om att man har en stor läsarskara och utnyttjar det när man vill lyfta någon fråga man tycker är viktig eller göra reklam för något. Men sedan när man uttryckt sig lite klumpigt, då låter det ofta som att personen drev en anonym dagboksblogg utan annonser. Det håller inte riktigt. Har man en så stor blogg behöver man tänka på hur man uttrycker sig och vad som ska komma av att man som kändis ”lyfter” vissa frågor.Däremot finns det en sak jag verkligen inte håller med om, på ett filosofiskt plan, och det är att ”tjock” skulle vara en form, rent objektivt, som det inte går att argumentera emot. Dvs är du inte över en viss volym i kroppen är du inte objektivt tjock och bör alltså inte kalla dig tjock.
Det mediala samhällstrycket gör nämligen inte den skillnaden. Fetthatet är en bred jävla slagsida som drabbar alla kvinnor, även de allra smalaste.
Nej, de allra smalaste, de under en viss volym, kanske inte drabbas av direkt fettrelaterad diskriminering av sin omgivning, det är korrekt. De kanske inte betraktas med samma inlärda avsky och fördomar. Men den retorik som säger att man inte kan vara smal nog, att man måste skärskåda varje kroppsdel var för sig och fokusera på varje lite krök av kroppens eventuella skavanker och anstränga sig för att åtgärda dem, den undantar ingen. Den säger aldrig att du duger, att du är bra nog och att du kan sluta vara misstänksam mot vad som händer om du äter en bulle till eller glömmer göra sit ups. Ingen får respit, inte ens de smalaste, som ständigt måste hållas i skräck för den tjocka kropp som skulle kunna finnas bara några månader av minskad träning/diet bort.
Och om vi ska vara lite krassa: det är inte 180-kiloskroppen, som vi kanske skulle kunna komma överens om är odiskutabelt ”objektivt fet”, som är föremål för den ständiga och minutiösa granskningen. Den kroppen är redan av livsstilsmedierna så avhumaniserad och helt bortkopplad från kvinnlighet att det inte finns någon anledning för media att dissekera den, för det finns ingen dramaturgisk twist som kan generera pengar där. Det är inte till dessa kroppar det ska krängas bantningspiller, Beach 2016 är inte en vinkel som går att applicera på den kroppen. Inte heller ”går ner julkilona till nyår” eller ”platt mage till midsommar” rör den kroppen. Den kroppen diskuteras knappt som kropp. Den är den hanterbart normaltjocka kroppen som hela tiden står i centrum för alla dessa projekt. Den normaltjocka kroppen GÅR att förändra, är budskapet. Det är bara lata, odisciplinerade människor som inte orkar lägga tid, energi och engagemang på projektet som förblir sådär normaltjocka och för detta borde de skammas.
Därför är det logiskt att även de som inte utsätts för diskriminering eller öppet kränkande bemötande ändå känner av trycket och det självhat som måste skapas för att hålla igång maskineriet. Utan kroppshat, ingen motivation till förändring, ingen bantningssindustri. Vem behöver veta kändisarnas bantningstips eller hur man får en beach body om vi alla är nöjda med våra kroppar oavsett storlek?
Så jag tycker man kan tala om olika upplevelser av att ha en tjock eller fet kropp men ändå komma ihåg att hatet mot den tjocka kvinnokroppen är som en bombmatta mot alla kvinnor. De som inte är tjocka ska skammas att hålla sig smala, de som är tjocka ska hånas för att motiveras att sluta vara det. Men framför allt måste alla kvinnor veta att de värderas efter hur deras kropp ser ut, så att de inte glömmer att underhålla den. Det är liksom kärnan allt annat är byggt kring.

Lästips till Joakim Lamotte

Joakim, jag har förstått att du undrat ”var alla feminister är?” när det gäller att mest ordrikt och högljutt fördöma de utdömda straffen i ett av de senast uppmärksammade våldtäktsmålen.

Jag kan berätta var vi har varit. Vi har varit här HELA JÄVLA TIDEN. Outtröttligt har vi tjatat om normer, strukturer, victimblaming, våldtäktskultur och annat trist. Inte bara när det kommer en uppmärksammad dom tragglar vi på om detta. Vi tjatar ständigt om behovet av att se strukturella problem med hur rättsväsendet använder sig av victim blaming och färgas av våldtäktskultur.

Här är förresten en bra sida med en liten sammanfattning av begreppet våldtäktskultur.

När Pär Ström fortfarande drev sin sensationslystna, antifeministiska uthängarblogg var vi här och visade motstånd och gav mothugg.

När våldtäkterna i Steubenville och Bjästa väckte uppmärksamhet skrev kompetenta feminister om det och pekade på vilken essentiell del av våldtäktskultur victim blaming är.

Feminister har skrivit om det vidriga fenomenet hämndporr och opinionsbildningen har lett till en motion till Riksdagen om att göra det straffbart att sprida. Vi pratar om varför det inte är så jävla skönt att skoja om våldtäkt, att det inte är rimlig kritik att hota någon med våldtäkt, att kvinnor som verkar offentligt inte borde behöva ta emot den mängd hat de får, att allt detta faktiskt är ett stort jävla demokratiproblem som begränsar kvinnors utrymme.

Här är annars hela samlingen av artiklar om våldtäktskultur från Politisms arkiv. Den är läsvärd, om du vill bilda dig en uppfattning om ”var alla feminister är”. (De är inte på GP i alla fall.) De är i riksdagen, i lokalpolitiken, på Feministiskt Forum, de skriver böcker, bloggar, krönikor, skriver motioner, gör satir, tecknar serier.

Joakim, hur länge har du varit feminist? För jag har varit feminist sedan jag var 14 år. Någong gång kommer jag kanske att tacka alla äckliga högstadiekillar som skrek hora och spottade efter mig i skolkorridorerna, alla lärare som låtsades att de inte såg och hörde, vuxna som sa att killars tafsande var positiv uppmärksamhet eller att man får skylla sig själv för allt möjligt om man ser ”för mycket” ut. De fick mig att börja formulera mig kring vad problemet är. Att problemet är så yrket större än killen som skriker hora åt någon. Mitt feministiska uppvaknande var när jag plötsligt fick den konkreta ojämställdheten upptryckt i ansiktet. Sedan dess har jag, som många andra, tjatat på. På den här bloggen, i sociala medier, i vardagen. Jag har försökt skaffa mig vapen för att kunna bryta isär de här strukturerna och förstå dem från olika håll, för att förstå hur de bäst omintetgörs.

Du har plötsligt fått nära relationer till kvinnor du är familj med, döttrar och fru. Det är din ingång till ett feministiskt uppvaknande. Jag förstår att det är traumatiskt för dig. Du vill lära dem använda våld så de kan försvara sig, du vill visa omtanke, du rasar mot orättvisor. Och du drar förhastade slutsatser om en massa saker. T ex om ”var alla feminister är”. Men vi andra, vi har varit här hela tiden. Så sluta förringa allt vårt slit för att du inte orkat läsa något av det. Ta för fan och skärp dig, jag är så trött på att ständigt behöva upplysa nymornade feministmän om att det pågått saker innan deras uppvaknande. Det feministiska samtalet har inte dina upplevelser som självklar mittpunkt. Välkommen in i diskussionen, men visa för fan lite respekt.

Skitjobb vs Skitvillkor

För ett tag sedan hade jag en konversation med en kollega på en av mina arbetsplatser där vi diskuterade våra olika jobb. Jag jämförde två av mina timjobb mot varandra och varför jag tyckte det ena var bättre än det andra och att jag just pga jämförelsen inte tyckte villkoren var lika dåliga som andra på arbetsplatsen tyckte. På grund av vad jag jämför med.
Jag fick då frågan ”Men varför har du ett sådant skitjobb då? ”
Ja, för att räkningarna ska betalas? Jag håller på med mina konstnärliga små projekt, men de betalar inte alla räkningar. Därför har jag andra jobb.
Då kom finalen: ”Men du måste ju inte ha ett sånt skitjobb, du är ju smartare än så. Du behöver inte sitta i kassan! Du kan ju få något mycket bättre om du bara anstränger dig, du är smart nog för det!”
Såååå mycket klassförakt i så få ord som bara sköljde över mig. Smartare. Bättre. Ansträng dig. Skitjobb.
Det här jobbet har passat mig för att jag kan lämna det bakom mig när jag går. När jag går hem är jag fri att tänka på annat, jag behöver inte tänka på jobbet. Ingen kommer ringa och avkräva mig ansvar. Bara för att villkoren är skit betyder det inte att det är ett skitjobb. Det är inte ett oviktigt jobb som inte behöver göras, jag känner mig inte oviktig när jag gör det. JAG känner mig inte som att jag är dålig på mitt jobb. Men det har kassa villkor. Varför säger man aldrig ”Varför är den här arbetsgivaren en sådan skitarbetsgivare, med skitvillkor?” Varför är det alltid arbetstagaren som ska skuldbeläggas för att de har nedlåtit sig till att ta ett skitjobb? Jag ”nedlåter” mig till att ta jobb för att jag behöver tjäna pengar av den enkla anledningen att de inte ramlar från himlen, trist nog.
Och den här jävla synen på människor som gör de jobb man själv kallar skitjobb? Fy fan för den. Det här kom från en konstnär på en skola jag försöker ta mig in på och det sved. Faktum var att det fick mig att ifrågasätta om jag har lust att sätta mig i en situation där jag måste umgås med skitnödiga idioter som ser ner på folk som inte arbetar konstnärligt. Om det är någon typ av arbete som verkligen kan ha riktiga skitvillkor, så är det konstnärligt eller kreativt arbete. Man ska jobba mycket, gärna snabbt och helt gratis, för dt är ju SÅ KUL för en själv!
Absolut, det är kul att ge sig in i en förkrossande, uppslitande, kreativ process, slita ut sig jävla hjärta och presentera det för någon som säger ”kan du göra det i gult istället till imorgon?”. SKITKUL!
Ja, ok, och om jag då inte KAN få ett annat jobb än det här? Är det då ett kvitto på hur värdelös jag är? Att jag inte är smartare, bättre, inte kan anstränga mig?
Fan vilken jävla skitmänniskosyn.

Varför är SD hela tiden vår måttstock för vad som är rimligt?

För ett tag sedan var folk så jävla pepp på att Hans Rosling absolut skulle debattera mot Jimmie Åkesson i tv.
Det lät på folk som att detta skulle kunna förändra hela världen. Om bara detta kunde få hända, då skulle ALLT genast ställas till rätta!
Jag fattar inte varför folk tycker det är så viktigt att Hans Rosling ska debattera mot Jimmie Åkesson? Jag har svårt att se vad nyttan vore med en sådan debatt? Jag har inte svårt att se vad som vore roligt med den, jag är inte helt humorbefriad.
Men varför skulle någon av dessa två vilja debattera med varandra? Jimmie Åkesson vill inte diskutera fakta och Hans Rosling har gjort klart att han inte är en politisk debattör. Den debatten kommer se ut som alla debatter Åkesson deltar i: helt frikopplad från verkligheten, men med en falsk, taktiskt spelad naivitet kring rasismen i det egna partiet från Åkessons sida. Det är för att Åkesson inte är intresserad av hur många flyktingar Sverige eller Europa egentligen tar emot per capita eller om det pågår en humanitär kris eller inte. Åkessons politiska resonemang bygger inte på siffror, forskning, statistik: fakta. De bygger på värderingar. Åkesson pekar ut problem och diskuterar lösningar utifrån en ideologisk värdegrund som vilar på en fast övertygelse om att alla människor _inte_ är lika mycket värda, kanske inte ens riktigt lika mänskliga. Alla människor förtjänar inte lika mycket rättigheter, lika mycket medlidande eller rätt frihet. Alla ”lösningar” på alla ”problem” Sverigedemokraterna pekar ut blommar ur den onda roten.

Vad ska Rosling och Åkesson prata om? Hur media väljer att felaktigt framställa stora delar av världen som primitiva i jämförelse med västs i-länder, för att det är ett gångbart narrativ? Hur Åkesson har fel om hur många som kommer hit och om vi ”har råd” med det? Hur Sveridgedemokraterna visst är rasister?

Det känns som att ingen fakta eller forskning är riktigt validerad om den inte ställts mot en Sverigedemokrat i en debatt och gått segrande ur den. Det är ju isåfall för sorgligt. Varför är Sverigedemokraterna en lämplig måttstock på om fakta håller eller ett resonemang är vettigt? Vi vet ju redan vad deras resonemang bygger på och att de sällan håller när de prövas. Vi vet också att deras resonemang väcker mer upprörda känslor än vad fakta i frågan gör. Det går inte att ”vinna” en debatt mot Sverigedemokraterna, eftersom det inte går att ändra deras värderingar med siffror eller forskning. Det spelar ingen roll hur debatten går, så länge SD får tv-tid är de den enda vinnaren i situationen. De är rasister. Det enda vettiga att göra är att påtala hur fundamentalt människofientlig och vidrig deras politik är.

Så har tillslut Sverigedemokraterna blivit alla politiska diskussioners absoluta mittpunkt vi ständigt kretsar kring och förhåller oss till. Är det inte hög tid att vi slutar med det?

Rosling behöver verkligen inte ställas mot Åkesson för att vara intressant att lyssna på. Åkesson har jag däremot hört nog från.

Konsekvenser för kvinnohatet

Lite nice är det allt, det här med Kringlan Svensson och allt hallå som följt av att han, packad som en glad jävla räkmacka, sagt en massavidriga saker på twitter och i några sköna snubbars pod.
Det som är nice är inte att han sagt vidriga saker, det är bara vidrigt.
Det som är nice är inte att några sköna killar garvat åt honom när han sa dem, det är bara vidrigt.
Nej, det sköna är att äntligen, ÄNTLIGEN, verkar poletten ha trillat ner. Hos tidningar, företag, kulturinstitutioner. Det här är helt oacceptabelt. Att reagera på kritik som Kringlan Svensson gjorde, det kan man göra ensam, hemma i sitt vardagsrum, för att ”lätta på trycket” (eller vad ni nu vill kalla vilt skenande kvinnohat). Sen får man samla ihop sig och vara lite mer nyanserad när man ska prata med andra människor. Man behöver iallafall inte hota med våld, död och våldtäkt när man blir förbannad på någon.
Men det extra sköna, det är att den andra poletten också fucking finally verkar ha trillat ner. Det är den om att något borde drabba även de sköna killarna som inte hejdar den jävligt osköne killen när han börjar med sitt skenande kvinnohat. De där snubbarna som garvar lite skönt åt hur craaazy det här är, har de inget ansvar att säga ”Hallå, vänta nu här, tänker du på vad du säger nu?”
Jag vet, det är så jävla svårt det där, med civilkurage grabbar emellan. Man vill väl inte vara den där oskönt mesiga pk-killen som inte har humor, va.
Därför är det lite skönt att samarbetspartners inte bara tar avstånd från Kringlan, utan även från snubbarna i Alla Dina Kamrater som så ansvarslöst lät honom hållas, som trodde det skulle bli lite nice podradio av kvinnohatet istället för att säga ”Du är full, var tyst, gå ut, vad gör du?” och sedan klippt bort skiten INNAN de sände. Som haft lite omdöme och ryggrad. Det är skönt att skiten som träffat fläkten nu hamnar på dem med, det är nämligen fullt rimligt. Det är nämligen snubbar som de som möjliggör att kvinnohat frodas som ogräs.
Jag är glad att det äntligen verkar finnas någon slags konsensus om att det inte går att komma undan med det här längre.
Tillslut: lite jävla rimlighet.

Skräckslagna köttätare

Är det någonting som är provocerande så är det när folk blir alldeles panikslagna över att deras tonåringar ska bli vegetarianer. Det låter alltid som om världen ska rämna. Hur ska det gå, när pappa i familjen vägrar äta vegetariskt?! Man vill inte laga två middagar varje dag, faktiskt!!!
Hate to break it to you men man behöver inte laga två middagar varje dag bara för att någon i hushållet inte äter kött. Det finns alldeles utmärkta vegetariska/veganska proteinalternativ som man bara kan byta ut köttdelen av måltiden mot. Typ Anammas bullar, som går utmärkt att servera med samma  potatis, lingon och sås som de som äter köttbullar äter. Smörgåspålägg finns vegetariskt, både som ost och vegosalami. Korv finns i en uppsjö av varianter: sojawienerkorv, coctailkorv, rökt korv, middagskorv. Ingen behöver oroa sig, man kan få veg stroganoff eller veg bouef bourginon utn att behöva lida. Man kan göra pastasås på vegetarisk färs och trust me: i en kryddig sås kommer ingen fundera över hur färsen smakar. Den är ju för fan kryddad, precis som köttfärssås. Och det är här det alltid känns som att skon klämmer. Folk kan inte laga mat. De typ steker en köttbit och så är det bra med det. Alltså om ni kryddar ert vegetariska protein på samma sätt som kött så kommer det att smaka på samma sätt? Jag menar, ni är väl inte så vrickade att ni äter bara helt okryddat kött utan tillbehör till middag?
Paniken känns liksom alltid helt ologiskt överdimensionerad.
Plötsligt pratas det om att man ska få sina tonåringar att LÄSA PÅ ORDENTLIGT! Så det vet hur svårt och farligt det är att vara vegetarian! Plötsligt är det som att hela barndomens ältande av ”ät nu dina grönsaker för grönsaker är NYTTIGT!” har åkt ut genom fönstret helt.
Jag undrar alltid om någon har berättat för alla dessa människor som kräver att tonårsvegetarianer ska läsa på om näringslära, vitaminer, protein och annat trist själv gjort det? Har de själv gått till dietister för att hålla koll på sin farliga köttätarkost, som riskerar inte bara planetens framtid utan öven deras hälsa, om den är för överdriven?
Man blir ju helt matt av hur inkonsekventa folk är när de ska försvara något de gillar.

Allt utom självhat riskerar att uppmuntra fetma

TV4, detta hycklandes högborg till kanal, ni gör mig så jävla trött. Ni slår på stora trumman med en ”antirasistisk vecka” varje år och anlitar sedan tränare som upprepat och helt öppet använder rasistiska tillmälen. Och nu, en temavecka om ”bodypositivityrörelsen”, där man öppnar med att bjuda in Katrin Zytomierska för att prata om hur mkt hon hatar tjocka människor och helt köra över en av gästerna som faktiskt har ngt vettigt att säga (ni får googla klippet själv, jag vägrar ge klick dit).
Wow. *slow clap* Well done! Med vänner som Katrin Z på sin sida behöver den som har ett komplicerat förhållande till sin kropp inga fiender. Är det här ngt slags skevt försök att verka objektiva genom att visa ”alla sidor av myntet”? Är det här ett sätt att verka sköna och avslappnade?
Jag kan sia om vad som kommer att hända om Katrin Z skulle hitta den här bloggposten: först skulle hon leta reda på en bild av mig och lägga upp på sin jävla mobbarblogg och berätta hur oattraktiv och tjock jag är (som hon gjorde med tjejen från träningsaffischen, remember?). Sedan skulle hon berätta att all min frustration och ilska beror på att jag är fet och avundsjuk på alla smala, t ex henne själv.
Sedan skulle hon sannolikt berätta att hon och hennes vidriga bantningsklubb kommer att ”vara där för mig” när jag vill komma ut ur tjockishelvetet och bli smal som dem, smt tipsa om lite överprissatta LCHFprodukter jag kan köpa, så att jag liksom kan konsumera bort kroppsskammen. Det är för att hela Katrins varumärke går ut på att hänga och dingla mittemellan mobbare och pick up artist.

Det allra tröttaste av alla argument när det pratas om kroppsstorlekar är att ”det är farligt att uppmuntra fetma”. 
Eftersom det är farligt att uppmuntra fetma får ingen över storlek 38 vara nöjd med sin kropp. Alla som säger att de är det måste motas i grind med ett vaggande pekfinger och en förmaning om hur ”FARLIGT DET ÄR ATT UPPMUNTRA FETMA” och att måttfullhet är sätta vägen. Som om bantningen innebar att äta lagom eller måttfullt? Det handlar ju alltid om att äta för lite. Precis så mycket för lite att du överlever men ändå går ner. Huruvida DET är hälsosamt diskuteras inte med samma vigör. Ingen över storlek 38 får lov att strunta i att träna för att trimma kroppen eller tänka på vad de äter. Om man köper en jävla klänning man är nöjd med och är över en 38, då ”uppmuntrar man fetma” om man visar en bild på sig själv. Om man inte bantar, då ”uppmuntrar man fetma”. Om man säger att man kanske skulle fundera över hur man känner inför sin kropp om man jämt går på olika dieter och nojjar över sin kropp, då ”uppmuntrar man fetma”. Om man frågar efter kläder från de mer exklusiva H&M-kollektionerna i större än storlek 40, då ”uppmuntrar man fetma”. För tjocka människor, de behöver skämmas över sig själva så mycket som möjligt och veta att alla hatar dem, så att de tar tag i ”problemet”. Det var därför Kitty Jutbring fick så mycket stöd när hon ”kom ut som tjock” för ett tag sedan, eftersom hon skämdes så föredömligt mycket över det. Som kontrast får Lady Damer inga sådana floder av sympati när hon visar en bild på sig själv. Det är för att hon inte skäms eller ber om ursäkt. Det är ok att vara lite tjock om man bara har vett att skämmas rejält för det och uppvisa en lagom dos självhat. Lady Dahmer ”riskerar att uppmuntra livsfarlig fetma” medan Kitty är en duktig martyr som skäms.
Men mitt problem är inte någon av mina kroppsdelars omfång. Mitt problem är alla de smala människor som måste kanalisera sitt självhat genom att hata mig för att jag inte gör samma sak som de gör. Jag vill inte att du dumpar ditt jävla kroppshat och självförakt på mig i form av en hög pekpinnar. Du har uppenbarligen bantat ner dig till en storlek som fortfarande inte räcker till och nu är du så jävla frustrerad över att andra inte gör det. Du är så jävla frustrerad över att medan du av ditt självhat tvingas slita som ett djur med träning och skitlite mat så gör inte jag det och för det hatar du mig.
Jag är inte fri från andra människors tjockishat. Men jag är iaf fri från mitt självhat och den friheten är så mycket mer kraftfull är friheten av att vara en storlek 36.
Om jag vore mogen skulle jag säga något om att jag önskade Katrin den friheten någon dag. Men det gör jag inte. Jag önskar inte Katrin något annat än att hon håller käften.

Det är ni som ska skämmas, SL

Man slutar aldrig förundras över hur saker liksom kan glida under radarn. Folk pratar om fasciststater som varit och undrar hur det kunde hända. Hur kunde folk inte se varåt det barkade? Hur kunde folk inte protestera?

Vi är just nu precis som alla de människorna. Vi är grodor i vatten som kokar så långsamt att vi inte märker det förrän det är försent. Vi är så tillvända vid hur rasism långsamt normaliseras att vi bara reagerar när det skräller till och vi blir överraskade. Gränserna för vad man ”får” säga, vad som är acceptabelt, glider långsamt framåt hela tiden, utan vidare motstånd. En dag kommer folk att titta tillbaka på oss och undra hur vi inte kunde se att Sverigedemokraterna inte ville oss något gott, att de ville nå en politisk makt där de kunde tysta medier som inte höll med dem, att de ville inskränka medborgarnas rättigheter och frihet.

Det påtalas ofta hur starka de rasistiska rötterna är i de rasistiska rörelserna i Skåne, att det fanns mycket nazister där under 1930-talet. Man bör inte glömma att motståndet mot dessa också var väldigt starkt. Sverigedemokrater vill ofta och gärna vifta med Per Albin Hansson och hans ”folkhem” som exempel på det de vill uppnå. Men Sverigedemokraterna strävar inte framåt, de strävar bakåt, de vill dra tillbaka redan erhållna rättigheter. De vill begränsa bara vissa människors rättigheter, de vill begränsa kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar och de vill öka klyftorna i samhället, eftersom ingenting kan tjäna dem bättre än den rädsla det föder.

Folk är ambivalenta till om det var bra eller dåligt att Adam Tensta reste sig ur morgonsoffan på TV4. Nu kan man ju tycka att Tensta inte är den som försökt slå mynt av sitt antirasistiska engagemang med noll rasism-veckor och gud vet allt. Det är TV4 som slagit på den trumman. Det intressanta att diskutera är väl inte vad Tensta tidigare sagt eller gjort, det intressanta är väl att fråga sig: Varför är TV4 sådana hycklare? Och hur kommer de undan med det?

De kommer undan med det för att debattklimatet har gått från att det är dåligt att vara rasist, till att det är dåligt att kalla någon som säger något rasistiskt rasist. Gränserna har flyttats. Det som var rasistiskt för tio år sedan är nu acceptabelt att säga, så länge man påstår att det man säger är ”sant”, inte fördomar.

Så vi sitter här i den långsamt kokande grytan, SD blir 3:e största parti i opinionsmätningar och SL har inga problem med att upplåta annonsplats till rasistisk propaganda. Hur kommer SL undan med det här? I deras egna riktlinjer står detta:

Så hur kommer SL undan med detta? Hur rättfärdigar de det? På samma sätt som TV4. Det är den enögda strävan efter total jämvikt, total ”opartiskhet”. Ska man få säga antirasistiska saker, ja då måste ”den andra sidan” också få komma till tals. Alla ska få ”ha sina åsikter”. Nej, alla åsikter ska inte ges samma utrymme, särskilt inte de som inte ens kan uttryckas utan att bryta mot lagen om hets mot folkgrupp. Vissa åsikter borde vi ständigt ifrågasätta, t ex den att alla människor inte ska ha samma rättigheter. Eller den att människor är olika mycket värda dessa rättigheter baserat på hudfärg, etnicitet, kön eller sexualitet. Dessa åsikter borde inte tvunget få ”komma till tals” så fort de kritiseras. Vad är det för sjuk jävla vändning den politiska debatten tagit, när antirasism är det som anses provocerande, inte rasism?!

Det jag skäms över som stockholmare är inte att fattiga människor kämpar med sin fattigdom. Jag skäms över att vi har en växande fascistisk rörelse som inte möter något motstånd så länge den kan betala för att få synas.

SL, ni kunde fan visa lite ryggrad och inte ta emot de här blodspengarna. Ni ska skämmas över att ni är med och driver på den här mytbildningen.

Ni kan läsa det här på Politism: SL öppnar spärrarna för rasism.

Sen kan ni gå hit och mejla SL och berätta för dem vad ni tycker om det här.

Plötsligt: Dianetics på Hornsgatan

Vad trigger warnings är och inte är

Nu ska jag skriva lite om trigger warnings och vad de är och inte är. Det känns som att det har gått total inflation i att missförstå begreppet på diverse ledarsidor, med ett ackompanjemang av indignerade utrop om att vi inte kan censurera allt obehagligt från överkänsliga människor. Debattörer verkar nästan snubbla över varandra i sin iver att fördöma trigger varningar och varna gör det intellektuella mörker de  leder käpprätt ner i.
Halmstrået som så att säga knäckte kamelens rygg var  den här texten av Lisa Magnusson.  Fine, Lisa har en poäng: Överkänslighet är smittsam, och internetburen. Men det verkar också indignerad rättfärdighet att slippa visa hänsyn eller sätta sig in i andra människors tillvaro vara. Debatten om trigger varningarnas vara eller icke vara är helt Birrofierad. Alla låter så extremt kränkta över tanken på att det finns människor med andra erfarenheter och andra behov än just det de själv kan relatera till. Visst visst, det är jobbigt att vara vit, svensk, medelklass som skriver krönikor och debattinlägg eller undervisar på universitet och innerstadsskolor. Det är en utsatt position och det kanske de som överlevt traumatiserande saker kanske kan ta och respektera, så man slipper fundera över om en skolbok är rasistisk eller om man verkligen måste varna för väldigt målande beskrivningar av våld. Va, ska man inte få lov att säga precis vad man vill på universitet, i klassrum eller  i text nu? Ska studenterna komma här och klaga på att kurslitteratur innehåller rasistiska ord eller transfoba formuleringar, beskriver ickeheterosexualitet som sjukdomar eller utmålar vissa folkgrupper fördomsfullt? Vart är världen på väg?!
Det är ju så att man förstår precis hur manegen för Sverigedemokraterna blev så jävla välkrattad. Bonad som en curlingbana rent av, när vi ändå talar om vilka det är som blir curlade.

Om ni vill läsa vad en psykolog skriver om PTSD och TW kan ni läsa Tanjas inlägg. Liksom Tanja tänker jag lägga universitetspedagogiken åt sidan och låta någon som kan berätta om den enorma nyttan med triggers som undervisningsmedel göra det. Dock tvivlar jag på att den vita, privilegierade medelklass om medverkat till att upprätthålla den kanon av litteratur som används på universitetet varit överdrivet medveten om vad som i denna kan verka triggande på studenter från andra samhällsgrupper. Jag hade t ex en antologi med feministiska texter där en av dem konsekvent använde grovt rasistiskt språk. Detta problematiserades inte i något förord till vare sig bok eller specifik text, trots att det faktiskt varit relevant att förvarna om att trots att en av de teorier texten diskuterar fortfarande är aktuell, så är inte det här språkbruket det. Vill man inte redigera det skulle man kunna förvarna om det eller skriva ert förord. Eller så skiter man i det, för att man inte har någon relation till hur det kan påverka en läsare, för att man aldrig föreställt sig just den läsaren av texten. Anyway, här kommer en kort översikt över vad trigger warnings är, och inte är.

Vad trigger warnings inte är:
1) Ett sätt att helt radera ett ämne ur alla sorters texter for ever and all eternity, för att lättkränkta social justice warriors inte ska behöva må dåligt. De syftar alltså inte till att ”filtrera bort hela litteraturhistorien för att elever tar illa vid sig av vissa ord”. Däremot kanske det kan vara intressant att diskutera hur facklitteratur förhåller sig till att vara sexistisk och rasistisk? Inte för några stackars bortklemade offers skull, utan för alla vårs skull.

2) Ett krav på att ingen ska få lov att skriva om övergrepp, tortyr, krig, våldtäkt etc, för att man själv ska slippa veta om att detta finns i världen. Vi ska alltså inte sluta läsa skönlitteratur som innehåller våld, våldtäkt, tortyr eller övergrepp. Det är fortfarande fritt att producera och konsumera litteratur som skildrar upplevelser av detta. Inte ens de som gillar trigger varningar vill att detta ska sluta finnas. Att skildra är inte samma sak som att glorifiera, det har absolut ingen sagt.

3) Moralkonservatism.

Vad trigger warnings är:
1) Ett sätt att ge en läsare som är intresserad av att läsa om ett ämne som kan innehålla element av den typ av upplevelser som ger folk PTSD möjlighet att läsa texter med en rättvis varning om vad som komma skall. I ingressen, i ett förord eller på en första sida kan man t ex skriva: ”TW: målande beskrivningar av XXX”. No biggie. Och, ja, bara den lilla förberedelsen kan spela stor roll.

2) Ett sätt att som läsare ha möjlighet att ta del av texter om det som triggar, med möjligheten att exponera sig själv för det triggande under kontrollerade omständigheter. Helt enkelt: Kan jag läsa den här texten på t-banan utan att få en panikattack, eller ska jag spara den tills jag är på ett ställe där jag i lugn och ro kan hantera mina reaktioner när jag läser den?

3) Hänsyn och inkludering.

Att undvika triggers förvärrar inte posttraumatisk stress. Jag är inte psykolog, så jag ska inte berätta för er exakt hur man behandlar PTSD och varför. Men ett sätt att behandla posttraumatisk stress är att i trygga rum exponeras för det som triggar ångest och utforska känslorna det tillståndet ger upphov till och med tiden lära sig att hantera dem. Med tiden lär man sig att inte reagera lika starkt, att inte bli lika stressad och rädd, man får verktyg för att kunna hantera känslorna. Att överraskande exponeras för det som ger grav ångest hjälper inte. Givetvis kan ändå sådana situationer uppstå. Men det är ju just av hänsyn till hur fruktansvärt människor kan må av det som  trigger varningar finns. Det är knappast dessa människor som behöver lära sig att livet är ”fullt av kanter?”
Alla kan inte hantera det som ger ångest som om de redan genomgått maximalt lyckad behandling och aldrig mer reagerar på det triggande bara för att just du vill få skriva målande beskrivningar av våldtäktsfall eller använda grovt rasistiskt språk. Att förringa deras ”besvär” med att livet minsann ska ha lite kanter, att säga att ropen på TW ”bara” kommer från söndercurlade akademiker är…. ja, jag vet inte…. smittsamt dumt, kanske?
Det allra tristaste är att det skulle vara möjligt att ha en intressant diskussion om det här. Trigger varningar kan inte användas för allting folk tycker är lite obehagligt, det vore en orimlig tanke. Men det kan användas för att se till att de som upplevt trauman kan delta i t ex en kurs eller läsa texter relaterade till traumat. Att jobba med trigger varningar kan vara ett bra verktyg för inkludering, om man tog diskussionen på allvar.
Den omöjliggörs tyvärr av den här inställningen om att ”livet faktiskt är hemskt och det måste det får vara”. Ja, det är det. Men kan vi inte samtidigt ändå intressera oss för att värna varandra lite?
Folk triggas ju inte av recept på extra fluffiga maränger, då det sällan ger upphov till PTSD. Så när vi skriver om svåra ämnen och inte kan utelämna utförliga beskrivningar av det som drabbar, kan vi inte bara vara så rättvisa att vi varnar läsaren? Jag fattar inte vad som är så provocerande med det?