Men Joakim, vad besviken jag är.

Jag känner att det är några saker vi måste prata om. Jag trodde det skulle räcka med en tjurig facebook-status från dig, men jag borde väl ha anat vad som komma skulle. Väck aldrig den mediokra krönikör som sover, etc. För din krönika var verkligen det banalaste, mest skenheligt indignerade trams jag läst på länge. 
Om du undrat var svenska feminister ”håller hus” rekommenderar jag länksamlingen i föregående inlägg.

Annars kan jag bara fortsätta att understryka att svenska feminister i säkert 10-15 år tjatat om hederskultur och våldtäktskultur. 

För mig låter det som att du är besviken på att majoriteten av svenska feminister inte valt att peka med hela handen mot allsköns förorter och placera alla problemen där? Det är en att våldtäktskulturen vi lever i inte tar sig liknande uttryck oavsett vad stadsdelen heter eller den dominerande etniciteten/trosinrikningen i den är. 

Problemet är att det du frågar efter låter ganska unket. Jag är rätt glad att just det du saknar inte tillhandahålls på det sätt du verkar efterlysa från de feministiska led du avkräver personlig informationsservice. Men skulle det vara någonstans jag inte skulle bli förvånad över att hitta rasism med feminismen som täckmantel, så vore det väl på GP.

Om vem som får ha tjockångest

Det här året gick vågorna rätt höga i diskussionen kring hur man bör uttrycka sig kring ångest inför sin kropp & vikt, samt vem som ”räknas” som tjock. Jag har tänkt och tänkt på de texter och argument som florerat. Snart drar en kulspruta av viktrelateradelöpsedlar igång inför nyårshelgen och inför det har jag reflekterat lite.
Av de som diskuterat under håller jag med exempelvis Lady Dahmer och Kitty på olika sätt. (Katrin Z tycker jag bara kan dra åt helvete).
Jag tycker Kitty har rätt att känna som hon gör inför sin kropp när hon pratade om sin tjockångest, för vilken människa kan man neka sina egna upplevelser av den egna kroppen? Men jag håller med Lady Damer om att det är en sådan jävla björntjänst att hela tiden klumpa ihop orden ”tjock” och ”äcklig”. Det är som att de är oseparerbara. Känner man sig tjock, då känner man sig äcklig. Varför just äcklig? Varför beskriver man inte sig själv på andra sätt när man känner så? Man kan t ex känna sig större än vanligt om man har mens, större än innan graviditeten om den fick en att gå upp, större än när man var 14 om man vuxit upp, svullen av medicin… Att man väljer just att associera med att det är äcklig man känner sig är ett språkbruk som det verkligen är värt att fundera över om man ska reproducera. Jag tycker dessutom att det är väldigt väldigt naivt att tala om att man bara ”säger vad man tycker i sin egna blogg” när ens blogg ligger på en stor portal som finansieras av annonser, där man sannolikt får ekonomisk ersättning för att blogga. Ofta är man medveten om att man har en stor läsarskara och utnyttjar det när man vill lyfta någon fråga man tycker är viktig eller göra reklam för något. Men sedan när man uttryckt sig lite klumpigt, då låter det ofta som att personen drev en anonym dagboksblogg utan annonser. Det håller inte riktigt. Har man en så stor blogg behöver man tänka på hur man uttrycker sig och vad som ska komma av att man som kändis ”lyfter” vissa frågor.Däremot finns det en sak jag verkligen inte håller med om, på ett filosofiskt plan, och det är att ”tjock” skulle vara en form, rent objektivt, som det inte går att argumentera emot. Dvs är du inte över en viss volym i kroppen är du inte objektivt tjock och bör alltså inte kalla dig tjock.
Det mediala samhällstrycket gör nämligen inte den skillnaden. Fetthatet är en bred jävla slagsida som drabbar alla kvinnor, även de allra smalaste.
Nej, de allra smalaste, de under en viss volym, kanske inte drabbas av direkt fettrelaterad diskriminering av sin omgivning, det är korrekt. De kanske inte betraktas med samma inlärda avsky och fördomar. Men den retorik som säger att man inte kan vara smal nog, att man måste skärskåda varje kroppsdel var för sig och fokusera på varje lite krök av kroppens eventuella skavanker och anstränga sig för att åtgärda dem, den undantar ingen. Den säger aldrig att du duger, att du är bra nog och att du kan sluta vara misstänksam mot vad som händer om du äter en bulle till eller glömmer göra sit ups. Ingen får respit, inte ens de smalaste, som ständigt måste hållas i skräck för den tjocka kropp som skulle kunna finnas bara några månader av minskad träning/diet bort.
Och om vi ska vara lite krassa: det är inte 180-kiloskroppen, som vi kanske skulle kunna komma överens om är odiskutabelt ”objektivt fet”, som är föremål för den ständiga och minutiösa granskningen. Den kroppen är redan av livsstilsmedierna så avhumaniserad och helt bortkopplad från kvinnlighet att det inte finns någon anledning för media att dissekera den, för det finns ingen dramaturgisk twist som kan generera pengar där. Det är inte till dessa kroppar det ska krängas bantningspiller, Beach 2016 är inte en vinkel som går att applicera på den kroppen. Inte heller ”går ner julkilona till nyår” eller ”platt mage till midsommar” rör den kroppen. Den kroppen diskuteras knappt som kropp. Den är den hanterbart normaltjocka kroppen som hela tiden står i centrum för alla dessa projekt. Den normaltjocka kroppen GÅR att förändra, är budskapet. Det är bara lata, odisciplinerade människor som inte orkar lägga tid, energi och engagemang på projektet som förblir sådär normaltjocka och för detta borde de skammas.
Därför är det logiskt att även de som inte utsätts för diskriminering eller öppet kränkande bemötande ändå känner av trycket och det självhat som måste skapas för att hålla igång maskineriet. Utan kroppshat, ingen motivation till förändring, ingen bantningssindustri. Vem behöver veta kändisarnas bantningstips eller hur man får en beach body om vi alla är nöjda med våra kroppar oavsett storlek?
Så jag tycker man kan tala om olika upplevelser av att ha en tjock eller fet kropp men ändå komma ihåg att hatet mot den tjocka kvinnokroppen är som en bombmatta mot alla kvinnor. De som inte är tjocka ska skammas att hålla sig smala, de som är tjocka ska hånas för att motiveras att sluta vara det. Men framför allt måste alla kvinnor veta att de värderas efter hur deras kropp ser ut, så att de inte glömmer att underhålla den. Det är liksom kärnan allt annat är byggt kring.

Skaffa dig en maktanalys gubben

Är det något som irriterar the flying fuck out of me så är det (kändis)män som plötsligt bestämmer sig för att kalla sig feminister och som verkar vilja ha nån slags utmärkelse för besväret.

Det känns som att en borde känna ”aaaw, good for US, a good guy has joined!” men jag känner bara ”Vad FAN vill du ha, en jävla kaka för besväret, eller?!”.

Det går inte att bara bli feminist och göra feministiska saker, driva en feministisk agenda. Men måste vitt och brett annonsera det, så att alla vet. Jaha, vad ska vi göra, skicka tackkort?

Jaha, så NU minsann, när den feministiska backlashen i Sverige är över och feminismen har knuffats upp på agendan igen, DÅ kan du tänka dig att börja kalla dig feminist? Och då av ett extremt personligt skäl, pga en kan ju aldrig ömma för kvinnor en inte känner! All eventuell feminism måste ändå rotas i en känsla av att det handlar om kvinnor en känner och vill skydda, inte relaterat till en politisk maktanalys av hur normer och strukturer ser ut.

Ursäkta om jag låter hård och grinig, men vi är många som gnotat på i tysthet i åratal. Som fått en massa skit och förnumstiga föreläsningar av snubbar som ”är för jämställdhet men att kalla mig feminist passar inte mig”.

Jag låter bitter för att jag ÄR bitter och har goda skäl att var det.

Skaffa en jävla maktanalys för fan!

Om kiss (obs, inte bandet).

Spännande ändå att toaletter och omklädningsrum fortsätter vara en av Blondinbellas stora stötestenar gällande jämställdhet. Alltså på så sätt att hon vill minska tillgängligheten på dem för en massa folk. Man skulle kunna argumentera att det inte finns någon poäng i att bemöta uttalanden gällande sådant från henne. Men faktum kvarstår: hon har många läsare. Många nås av hennes åsikter. Därför finns det en poäng i att inte låta dem stå oemotsagda.

Anyhow, hennes text är förvirrande på många sätt, t ex angående det här med att tvingas bajsa inför ”det motsatta könet”. Hur gör en hemma, om det hörs genom dörren? Hemma har ju folk sällan separata toaletter i flerkönade hushåll? Hur gör en utanför en toalett som inte är ett bås i en rad, om ngt hörs genom dörren? Jag har nog aldrig på t ex festival refelekterat över att bajamajorna inte varit könskodade.

Nevertheless så kom jag av diskussionen kring hennes senaste inlägg om hur offentliga toaletter borde vara totalt könsuppdelade att tänka på hur jag själv förhållit mig till detta.

Jag är positiv till toalettutrymmen som inte kodats med symboler för kön. Man kan vilja stå och kissa i en pissoar. Man kan vilja sitta på en stol. Jag har varit på pissoarer anpassade för folk som behöver kissa sittande på huk en enda gång: på Roskildefestivalen. Det funkade lika bra som att sitta på rad vid ett staket och kissa, fast inomhus och med rinnande vatten som spolade bort kisset.

Önskedrömmen vore ju om det fanns tre sorters tillgängliga toaletter:

1) En pissoir för människor som vill stå och kissa.

2) En toalett för människor som vill sitta och kissa.

3) Ett utrymme eller toalett med tillgång till skötbord i utrymmen där barn får vistas.

Så ser det ju som bekant sällan ut.

Jag blev glad när en stor klubb jag brukar gå till slog om till unisextoa. Unisex is the future! Sedan gick jag på några klubbkvällar där och började känna ett obehag inför att gå på toa. Ett missnöjde smög sig på, och ett missnöje med mitt eget missnöje. Det tog ett tag att inse varför. Även om jag på alla plan är för unsixestoaletter så blev jag konfronterad med vilket fristad jag bisarrt nog betraktat damtoaletten som. Alltså som ett kvinnoseparatistiskt rum. Och hur utsatt jag plötsligt kände mig när detta rycktes ifrån mig i en miljö där många män är pushiga och alkoholpåverkade. Plötsligt fanns det ingenstans att ta vägen och liksom… gömma sig. Pausa, släppa ner garden en stund. Plötsligt befann jag mig i ett litet litet rum TILLSAMMANS med dessa pushiga killar, medan vi väntade på att kissa.

Att samtliga toaletter blev könsneutrala innebar nämligen inte att det blev mindre kö till toalettbåsen. Det innebar att de som ville använda pissoiren på fd herrarnas fortsatte med det och att de som ville stå och kissa i privat bås hellre gick till fd damtoa, istället för båsen vid pissoiren. I princip ingen som inte kunde välja annat än att sitta ner och kissa valde att gå till pissoarens bås. Köerna till båsen blev alltså offantligt mycket längre. Vilket betydde att alla som ville stå och kissa gick about business as usual, medan vi som inte har ngt annat val än att sitta ner eller kissa i golvbrunnen fick vänta ännu längre. Plötsligt var det dessutom kiss ÖVERALLT på toa. Folk som väljer att stå och kissa i ett bås siktar nämligen inte bättre när de är packade och har ett mindre hål att hålla sig till. De torkar inte heller upp eller av efter sig när de pissar över hela toaletten. Och de verkar inte heller kunna tänka sig att sitta ner och kissa när de är fulla och siktar dåligt. Detta reviderade totalt min inställning till folk som lämnar ringen uppfälld.

LÄMNA DEN GÄRNA UPPFÄLLD, FÖR ALLT I VÄRLDEN! Jag kan fälla ner den efter er, hellre än att behöva handskas med att den är helt nerpissad och behöva torka den för att ej grisa ner mig och mina kläder. (Jag borde egentligen inte behöva fundera över endera av det, men it’s a ståkissares world, osv.)

Men kiss, det går ändå att torka, även om det är bisarrt att en ska behöva städa avföring efter vuxna människor. Plötsligt var toaletten inte längre en fredad zon.

Män trakasserade mig när jag sminkade mig, flera tyckte att det var ok att krafsa i min sminkväska, sno min eyeliner eller kommentera mitt utseende. Män bankade på dörren och gormade när jag kissade. Allt detta pushiga fokus jag inte insett att jag lämnat baren för att komma undan en stund inne på toa var plötsligt in my face, på en mycket mindre yta.

Innan detta kan jag säga att jag inte riktigt hade förstått hur mycket jag använt damtoaletten som ett slags separatistiskt rum bland berusade män. Det har jag egentligen aldrig medvetet har krävt av en toalett att den ska fungera som, eftersom jag inte riktigt förstått att jag haft behov av det. Hade det bara varit en rad toaletter i en korridor där varje toa var ett rum istället för bås på rad i ett litet rum hade jag aldrig märkt skillnaden.

That said: jag tycker att könsneutrala toaletter är framtiden. Det finns andra sätt att symbolisera funktionen toalett på. Ingen ska behöva våndas över vilken toalett de får gå på.

Går det att ha kvinnliga huvudkaraktärer som inte blivit hjältar genom att ha blivit utsatta för våld eller som ständigt våldtäktsbara?

Jag har precis sett om hela Buffy The Vampire Slayer.

Det är märkligt, för medan jag sett om den har jag insett hur mycket den betydde för mig när den kom. Jovisst, monstren är rätt lökiga. De är väl på samma nivå som de första arkiv x-avsnitten.

Men det är inte DET som gör Buffy speciellt.

En sak som gör serien jävligt speciell för mig är att jag med tiden insett hur lite hot om sexuellt våld den innehåller. Som betraktare hamnar man mitt i en värld där man behöver gå med på att superhjälten är en skoltrött cheerleader, att alla naturlagar kan upphävas, att monster finns och att det går att hinna med att påla ihjäl vampyrer, plugga till ett prov och gå ut och dansa på en vanlig jävla torsdag.

Som alla andra (antar jag?) som intresserar sig för sci-fi, fantasy och skräck är eskapismen de erbjuder en viktig faktor i varför de suger in en så hårt. Man behöver en paus. Att få oroa sig för drakar, demoner, vampyrer och apokalypsen en stund istället för mer verkliga saker som räkningar, timanställningar eller om någon följer efter en på väg hem från tunnelbanan.

Det Buffy erbjöd mig en paus från var just känslan av att hela tiden vara ett potentiellt byte, även om jag inte tror att jag skulle ha formulerat mig så 1997/98. Eller så kanske jag hade det, jag har läst om tillräckligt många gamla dagböcker som fått mig att gråta.

Det var nog inte förrän nu när jag såg om den parallellt med att jag tittat på GoT som jag riktigt märkte just bristen på sexuellt våld eller hot om sexuellt våld i BTS.

Jag är lika besatt av historien i GoT som någon annan, men jag kan ändå kan må ganska dåligt av att titta på det. Detta att våldtäkt är ett så ständigt närvarande hot, precis hela tiden, det stör mig. Det stör och söker mig som tittare för jag får ofta en gnagande känsla av att det här, det riktar sig inte till mig.

Det är någon annan som ska kunna drömma sig bort när de tittar på den här serien, inte jag.

Jag måste fortsätta försättas i situationer där jag hela tiden erbjuds identifikation med kvinnor med perfekta bröst som ständigt riskerar att bli våldtagna (HAR de typecastat varenda tutte i den serien eller?? Alla ser ju prick likadana ut!).

jag vet inte om det finns någon slags snillrikt uttänkt diskbänksrealism i skildrandet av det, att skildra att kvinnor är utsatta. Men det här är en fantasyserie och det räcker verkligen med verkligheten för mig på den fronten.

Men tillbaka till Buffy. Sju säsonger och våldtäkt kommer upp två gånger:

1) När Warren hypnotiserar sin före detta flickvän till att vara sexslav åt honom och hans vänner och nästan lyckas. Hon kallar det ett våldtäktsförsök och när hon senare kommer tillbaka som spöke säger hon det igen.

2) När Spike försöker våldta Buffy. Inga omskrivningar av denna händelse som något i en gråzon förekommer: det kallas våldtäktsförsök och så är det bra med det. Inga krigsförklaringar om sårade manliga egon eller oklart om hon hade visat att hon ville eller ej.

Och båda dessa gånger omnämns händelserna som våldtäkt, rape, inget annat. Inget ludd, ingen gråzon, inga ”tvetydiga signaler”, inga ”olika versioner”. Bara rape. Och inget tvivel på berättelsen från omvärlden. Så det är ju uppenbarligen fullt möjligt att SKRIVA och skildra våldtäktsförsök utan att exotiska händelsen, visa den som om den vore en sexscen när det egentligen rör sig om en våldsscen eller försöka ursäkta karaktären som våldtar.

Därför känns det helt svindlande att se det nu, i dagens debattklimat av extrem våldtäktsapologes. Det är nästan så att det är DET som är fantasyinslaget, snarare än demonerna i Buffy. Kolla, det GÅR att skildra kvinnor som inte är ständigt våldtäktsbara, som inte enbart är en kuliss för manligt våld att utövas på! Look how totally UNREALISTIC!

I can’t believe I still have to protest this shit.

Sluta göra jämlikhet och jämställdhet till ”kvinnofrågor”

Tänkte få ur mig en sak som malt i mitt huvud medan jag skrivit uppsats och inte haft tid att hålla på med texter hit.

Med jämna mellanrum är det folk som i den feministiska kampens namn ber män att hålla sig borta från densamma.

”Feminism är inte männens sak” eller ”Män kan inte vara feminister, bara goda (snälla, tysta, kravlösa, lydiga, asketiska, självförsakande) allierade” brukar det typ formuleras.

Män ombeds ta ett steg tillbaka från den feministiska kampen, att inte apropriera symboler för den feministiska kampen, att inte ”vinna” på att föra feministisk kamp. Eller föra feministisk kamp alls på annat sätt än att lämna plats och vara tysta när kvinnor talar.

Jag måste säga att jag är jävligt trött på att kampen för jämställdhet reduceras till en kvinnofråga.

Frågor om jämställdhet och jämlikhet har skuffats undan till de politiska kvinnoförbunden och den mentaliteten lever liksom kvar. Det är kvinnor som håller på med feminism och jämställdhetsarbete.

Kampen om föräldraförsäkringen är ingen kvinnofråga, det är en föräldrafråga som rör de som blir föräldrar ihop, oavsett vilka kön de har.

Kampen för förlossningsvård och vård förlossningsskador är inte enbart en kvinnofråga, då det ofta är mer än en person som blir förälder. Även om den som drabbas av dessa båda saker oftast är en kvinna så är den andra föräldern ofta inte en kvinna. Förlossningsvården påverkar hela familjen, precis som annan sjukdom eller skador hos den ena föräldern påverkar hela familjen. Vem vill att deras partner ska få undermålig vård…?

Det finns några feministiska frågor där jag tycker män BÖR ta ett steg tillbaka och lyssna mer och prata mindre och det är gällande kvinnors kroppar och självbestämmandet över densamma. Att få bestämma över en cellklump i en annan myndig människas kropp kan inte vara rimligt. Att diktera vem som är en god eller dålig kvinna beroende på kroppsform eller klädstil är inte.

Men att säga att män, som ju liksom kvinnor kan leva under överlappande skikt av olika förtryck, inte borde ta plats i kampen för jämställdhet… vart vill man komma med en sådan feministisk rörelse? Vill man bara ha en feministisk rörelse som omfattar ens 10 närmsta feministiska förebilder och inga andra röster, för att det blir obekvämt om fler perspektiv på förtryck än de en själv är förtrogen med diskuteras?

Det är verkligen verkligen inte den feministiska rörelse jag vill se formas.

Jag har efterfrågat feministisk aktivitet från män i frågor gällande jämställdhet i över tio år. Jag är inte beredd att knuffa ut dem och säga att hela lasset borde dras av enbart kvinnor.

Dels för att jag inte tror att enbart kvinnor har något viktigt att vinna av ökad jämställdhet. Men framför allt tror jag att även om kvinnor har mer att vinna på ökad jämställdhet, så är det inte bara på _sin egen_ ökade jämställdhet de vinner.

Att kräva att tjejer gömmer sig bakom en svart ruta för att slippa trakasserier

Jag håller som inte bekant alls på med min kandidatupsats om selfies. Därför blir Friends konstiga anti-selfie-kampanj väldigt intressant för mig.

Det är en jävligt rocky road av flera anledningar, kan jag säga. När jag skrev B-uppsats om samma ämne ifrågasattes det om det verkligen är ett så intressant ämne att diskutera? Särskilt kvinnors selfies?

Ändå har konstigt nog ALLA jag pratar med en åsikt.

Det första folk brukar säga när jag vill diskutera selfies utifrån feministiska och postkoloniala teorier är om det ens är görbart, eftrsom selfies verkar betraktas som ett stort INGENTING i konstsammanhang.

I princip ALLa jag pratat med har frågat om det inte bara är ”*sådana där* tjejer som håller på med det?” och gjort en plutmun och fladdrat med ögonfransarna samtidigt, för att riktigt visa vilken TYP av tjej som tar selfies.

Det min forskning hittills har visat, som ni gärna får ta del av kära Friends, är detta:

Kvinnor tar inte bara självporträtt när de tycker att de är snygga eller vill ha bekräftelse, när de sysslar med ”kvinnogörande” eller har köpt nya skor. De tar även en mängd andra selfies. Arga, ledsna, medvetet fula, roliga och dråpliga, bilder som visar en gemenskap eller dokumenterar närvaro på en plats eller vid ett tillfälle. Om man lägger ihop alla de selfies i mitt bildmaterial (drygt 1000 bilder) blir det tydligt att den andel selfies som syftar till något annat än att söka bekräftelse för sitt utseende eller sexualisera sig själv är mycket större än den förra. Tjejer tar helt enkelt självporträtt av många olika anledningar.

Dagens selfies är märkligt lika de allra första fotografiska självporträtt som togs med en Kodak Brownie i en spegel. Bildretoriken i en selfie har i princip inte förändrats sedan slutet av 1800-talet. Det kan ni tänka på i sammanhanget.

Vidare: WAY TO GO med victim blamingen, Friends! Istället för att jobba med attityden hos de som mobbar ber man de kränkta och de som riskerar att kränkas (i det här fallet unga tjejer) att göra allt jobbet. Inte bara göra jobbet, utan göra sig själv helt osynliga. Det är makabert! Så för att kvinnor ska få vara ifred krävs det att de inte syns, att de slutar existera i bild online?

Av allt jag hört om selfies hittills är det här nog faktiskt det vidrigaste. Folk sitter och gör listor över de fulaste selfisarna, bloggar om hur mycket de hatar selfies, hur jobbiga folk som tar dem är, hur fånigt, ytligt och downright dumt det är. Och så kommer ni och säger till tjejer att det är bäst om de inte syns alls, att de borde vara en svart ruta istället.

Men Friends, unga tjejer borde inte behöva gömma sig bakom svarta rutor för att få vara ifred och slippa kränkningar på internet.

Det finns ett helt annat problem ni måste försöka fokusera på, hur svårt det än kan verka: de som kränker. Annars står vi plötsligt på ett sluttande plan där de vore möjligt att ge samma råd till alla de kvinnor som medverkade i Uppdrag Gransknings program om hur kvinnor drabbas av näthat.

Sluta synas, täck dig själv med en svart ruta om du inte vill ha kommentarer om ditt utseende.

Den typen av victim blaming betackar jag mig verkligen för, Friends.