Om vem som får ha tjockångest

Det här året gick vågorna rätt höga i diskussionen kring hur man bör uttrycka sig kring ångest inför sin kropp & vikt, samt vem som ”räknas” som tjock. Jag har tänkt och tänkt på de texter och argument som florerat. Snart drar en kulspruta av viktrelateradelöpsedlar igång inför nyårshelgen och inför det har jag reflekterat lite.
Av de som diskuterat under håller jag med exempelvis Lady Dahmer och Kitty på olika sätt. (Katrin Z tycker jag bara kan dra åt helvete).
Jag tycker Kitty har rätt att känna som hon gör inför sin kropp när hon pratade om sin tjockångest, för vilken människa kan man neka sina egna upplevelser av den egna kroppen? Men jag håller med Lady Damer om att det är en sådan jävla björntjänst att hela tiden klumpa ihop orden ”tjock” och ”äcklig”. Det är som att de är oseparerbara. Känner man sig tjock, då känner man sig äcklig. Varför just äcklig? Varför beskriver man inte sig själv på andra sätt när man känner så? Man kan t ex känna sig större än vanligt om man har mens, större än innan graviditeten om den fick en att gå upp, större än när man var 14 om man vuxit upp, svullen av medicin… Att man väljer just att associera med att det är äcklig man känner sig är ett språkbruk som det verkligen är värt att fundera över om man ska reproducera. Jag tycker dessutom att det är väldigt väldigt naivt att tala om att man bara ”säger vad man tycker i sin egna blogg” när ens blogg ligger på en stor portal som finansieras av annonser, där man sannolikt får ekonomisk ersättning för att blogga. Ofta är man medveten om att man har en stor läsarskara och utnyttjar det när man vill lyfta någon fråga man tycker är viktig eller göra reklam för något. Men sedan när man uttryckt sig lite klumpigt, då låter det ofta som att personen drev en anonym dagboksblogg utan annonser. Det håller inte riktigt. Har man en så stor blogg behöver man tänka på hur man uttrycker sig och vad som ska komma av att man som kändis ”lyfter” vissa frågor.Däremot finns det en sak jag verkligen inte håller med om, på ett filosofiskt plan, och det är att ”tjock” skulle vara en form, rent objektivt, som det inte går att argumentera emot. Dvs är du inte över en viss volym i kroppen är du inte objektivt tjock och bör alltså inte kalla dig tjock.
Det mediala samhällstrycket gör nämligen inte den skillnaden. Fetthatet är en bred jävla slagsida som drabbar alla kvinnor, även de allra smalaste.
Nej, de allra smalaste, de under en viss volym, kanske inte drabbas av direkt fettrelaterad diskriminering av sin omgivning, det är korrekt. De kanske inte betraktas med samma inlärda avsky och fördomar. Men den retorik som säger att man inte kan vara smal nog, att man måste skärskåda varje kroppsdel var för sig och fokusera på varje lite krök av kroppens eventuella skavanker och anstränga sig för att åtgärda dem, den undantar ingen. Den säger aldrig att du duger, att du är bra nog och att du kan sluta vara misstänksam mot vad som händer om du äter en bulle till eller glömmer göra sit ups. Ingen får respit, inte ens de smalaste, som ständigt måste hållas i skräck för den tjocka kropp som skulle kunna finnas bara några månader av minskad träning/diet bort.
Och om vi ska vara lite krassa: det är inte 180-kiloskroppen, som vi kanske skulle kunna komma överens om är odiskutabelt ”objektivt fet”, som är föremål för den ständiga och minutiösa granskningen. Den kroppen är redan av livsstilsmedierna så avhumaniserad och helt bortkopplad från kvinnlighet att det inte finns någon anledning för media att dissekera den, för det finns ingen dramaturgisk twist som kan generera pengar där. Det är inte till dessa kroppar det ska krängas bantningspiller, Beach 2016 är inte en vinkel som går att applicera på den kroppen. Inte heller ”går ner julkilona till nyår” eller ”platt mage till midsommar” rör den kroppen. Den kroppen diskuteras knappt som kropp. Den är den hanterbart normaltjocka kroppen som hela tiden står i centrum för alla dessa projekt. Den normaltjocka kroppen GÅR att förändra, är budskapet. Det är bara lata, odisciplinerade människor som inte orkar lägga tid, energi och engagemang på projektet som förblir sådär normaltjocka och för detta borde de skammas.
Därför är det logiskt att även de som inte utsätts för diskriminering eller öppet kränkande bemötande ändå känner av trycket och det självhat som måste skapas för att hålla igång maskineriet. Utan kroppshat, ingen motivation till förändring, ingen bantningssindustri. Vem behöver veta kändisarnas bantningstips eller hur man får en beach body om vi alla är nöjda med våra kroppar oavsett storlek?
Så jag tycker man kan tala om olika upplevelser av att ha en tjock eller fet kropp men ändå komma ihåg att hatet mot den tjocka kvinnokroppen är som en bombmatta mot alla kvinnor. De som inte är tjocka ska skammas att hålla sig smala, de som är tjocka ska hånas för att motiveras att sluta vara det. Men framför allt måste alla kvinnor veta att de värderas efter hur deras kropp ser ut, så att de inte glömmer att underhålla den. Det är liksom kärnan allt annat är byggt kring.

Annonser