Ch-ch-ch-changes, turn and face the strange

$(KGrHqJ,!roFIzcH57-CBSR4!z8Kqg~~60_35

När var första gången ni kände det som att världen vreds ett halvt varv och allt liksom… föll på plats?

I augusti 1996 plockade jag i en sunkig skivaffär på ett hörn av Dalaplan upp två kassetter för tio kronor styck. Det var David Bowies ”Changes” och ”Low”. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade hört hans namn, jag var intresserad av musik, och jag var desperat. Allt jag letade efter var någonstans spänning, som skulle ta mig ur det jag uppfattade som en oändlig tristess. Ni vet, man börjar högstadiet och inser att det var verkligen ingen höjdare alls? Absolut ingenting blev roligare, folk blev mycket ängsligare och man blev mycket mer akut medveten om sin akuta fulhet. Jag hade flottigt blont hår i en konstig page, hade någonstans nymornad vurm för den 70-tals retrotrend som pågick på 90-talet och ville bara liksom… veta vad jag skulle göra av mig själv. Jag släpade runt på en tegelsten med Oscar Wildes samlade verk och försökte febrilt besvara frågan: men VARFÖR har du inga bilder av killar på väggen i sovrummet? från bästisen. Jag vet inte, vilka killar skulle jag ha på väggen? Jag är inte intresserad.

När jag tryckte på play på den där kassetten och satte mig på cykeln hände det där: den där rösten, den där blicken på bilden. Plötsligt visste jag det viktigaste av allt: jag visste vem jag ville vara. Plötsligt var alla dörrar öppna. Ch-ch-ch-changes, turn and face the strange.

Innan David Bowie visste jag ingenting, men efter honom tog jag reda på allt. Jag letade febrilt efter musik inspirerad av honom och hittade alla mina största kärlekar. Jag gjorde allt jag ville göra, för att jag njöt av att bara göra alla de sakerna. Varje dag när jag öppnade mitt skolskåp stirrade till allas förtret Ziggy Stardust tillbaka. Någonstans läste jag att Brett Anderson hade gått till skolan i gul frack för att han var ett så stort Bowiefan, och fått oändligt med skit för det. Det satte någonstans ribba av cosplay som identitetsbygge. Vem ska jag vara idag? Ska jag ha lila sammetskavaj och vara Oscar Wilde? Ska jag ha turkost glitter i hela ansiktet och vara David Bowie? Ska jag ha nätstrumpbyxor och vara Siouxsie? Jag behöver inte vara på något sätt alls bara för att jag är tjej, jag behöver inte välja, jag kan välja allt eller absolut ingenting. Plötsligt var jag fri att inte längre vara tråkig, för varför bekymra sig om att vara vanlig när man kan välja att vara David Bowie?

Mina bästa band och mina bästa vänner har jag hittat tack vare Bowie. Tack, tack för allt mod när jag inte hade något. Allt började med den där slitna lilla kassetten.

Annonser

Går det att ha kvinnliga huvudkaraktärer som inte blivit hjältar genom att ha blivit utsatta för våld eller som ständigt våldtäktsbara?

Jag har precis sett om hela Buffy The Vampire Slayer.

Det är märkligt, för medan jag sett om den har jag insett hur mycket den betydde för mig när den kom. Jovisst, monstren är rätt lökiga. De är väl på samma nivå som de första arkiv x-avsnitten.

Men det är inte DET som gör Buffy speciellt.

En sak som gör serien jävligt speciell för mig är att jag med tiden insett hur lite hot om sexuellt våld den innehåller. Som betraktare hamnar man mitt i en värld där man behöver gå med på att superhjälten är en skoltrött cheerleader, att alla naturlagar kan upphävas, att monster finns och att det går att hinna med att påla ihjäl vampyrer, plugga till ett prov och gå ut och dansa på en vanlig jävla torsdag.

Som alla andra (antar jag?) som intresserar sig för sci-fi, fantasy och skräck är eskapismen de erbjuder en viktig faktor i varför de suger in en så hårt. Man behöver en paus. Att få oroa sig för drakar, demoner, vampyrer och apokalypsen en stund istället för mer verkliga saker som räkningar, timanställningar eller om någon följer efter en på väg hem från tunnelbanan.

Det Buffy erbjöd mig en paus från var just känslan av att hela tiden vara ett potentiellt byte, även om jag inte tror att jag skulle ha formulerat mig så 1997/98. Eller så kanske jag hade det, jag har läst om tillräckligt många gamla dagböcker som fått mig att gråta.

Det var nog inte förrän nu när jag såg om den parallellt med att jag tittat på GoT som jag riktigt märkte just bristen på sexuellt våld eller hot om sexuellt våld i BTS.

Jag är lika besatt av historien i GoT som någon annan, men jag kan ändå kan må ganska dåligt av att titta på det. Detta att våldtäkt är ett så ständigt närvarande hot, precis hela tiden, det stör mig. Det stör och söker mig som tittare för jag får ofta en gnagande känsla av att det här, det riktar sig inte till mig.

Det är någon annan som ska kunna drömma sig bort när de tittar på den här serien, inte jag.

Jag måste fortsätta försättas i situationer där jag hela tiden erbjuds identifikation med kvinnor med perfekta bröst som ständigt riskerar att bli våldtagna (HAR de typecastat varenda tutte i den serien eller?? Alla ser ju prick likadana ut!).

jag vet inte om det finns någon slags snillrikt uttänkt diskbänksrealism i skildrandet av det, att skildra att kvinnor är utsatta. Men det här är en fantasyserie och det räcker verkligen med verkligheten för mig på den fronten.

Men tillbaka till Buffy. Sju säsonger och våldtäkt kommer upp två gånger:

1) När Warren hypnotiserar sin före detta flickvän till att vara sexslav åt honom och hans vänner och nästan lyckas. Hon kallar det ett våldtäktsförsök och när hon senare kommer tillbaka som spöke säger hon det igen.

2) När Spike försöker våldta Buffy. Inga omskrivningar av denna händelse som något i en gråzon förekommer: det kallas våldtäktsförsök och så är det bra med det. Inga krigsförklaringar om sårade manliga egon eller oklart om hon hade visat att hon ville eller ej.

Och båda dessa gånger omnämns händelserna som våldtäkt, rape, inget annat. Inget ludd, ingen gråzon, inga ”tvetydiga signaler”, inga ”olika versioner”. Bara rape. Och inget tvivel på berättelsen från omvärlden. Så det är ju uppenbarligen fullt möjligt att SKRIVA och skildra våldtäktsförsök utan att exotiska händelsen, visa den som om den vore en sexscen när det egentligen rör sig om en våldsscen eller försöka ursäkta karaktären som våldtar.

Därför känns det helt svindlande att se det nu, i dagens debattklimat av extrem våldtäktsapologes. Det är nästan så att det är DET som är fantasyinslaget, snarare än demonerna i Buffy. Kolla, det GÅR att skildra kvinnor som inte är ständigt våldtäktsbara, som inte enbart är en kuliss för manligt våld att utövas på! Look how totally UNREALISTIC!

I can’t believe I still have to protest this shit.

Att kräva att tjejer gömmer sig bakom en svart ruta för att slippa trakasserier

Jag håller som inte bekant alls på med min kandidatupsats om selfies. Därför blir Friends konstiga anti-selfie-kampanj väldigt intressant för mig.

Det är en jävligt rocky road av flera anledningar, kan jag säga. När jag skrev B-uppsats om samma ämne ifrågasattes det om det verkligen är ett så intressant ämne att diskutera? Särskilt kvinnors selfies?

Ändå har konstigt nog ALLA jag pratar med en åsikt.

Det första folk brukar säga när jag vill diskutera selfies utifrån feministiska och postkoloniala teorier är om det ens är görbart, eftrsom selfies verkar betraktas som ett stort INGENTING i konstsammanhang.

I princip ALLa jag pratat med har frågat om det inte bara är ”*sådana där* tjejer som håller på med det?” och gjort en plutmun och fladdrat med ögonfransarna samtidigt, för att riktigt visa vilken TYP av tjej som tar selfies.

Det min forskning hittills har visat, som ni gärna får ta del av kära Friends, är detta:

Kvinnor tar inte bara självporträtt när de tycker att de är snygga eller vill ha bekräftelse, när de sysslar med ”kvinnogörande” eller har köpt nya skor. De tar även en mängd andra selfies. Arga, ledsna, medvetet fula, roliga och dråpliga, bilder som visar en gemenskap eller dokumenterar närvaro på en plats eller vid ett tillfälle. Om man lägger ihop alla de selfies i mitt bildmaterial (drygt 1000 bilder) blir det tydligt att den andel selfies som syftar till något annat än att söka bekräftelse för sitt utseende eller sexualisera sig själv är mycket större än den förra. Tjejer tar helt enkelt självporträtt av många olika anledningar.

Dagens selfies är märkligt lika de allra första fotografiska självporträtt som togs med en Kodak Brownie i en spegel. Bildretoriken i en selfie har i princip inte förändrats sedan slutet av 1800-talet. Det kan ni tänka på i sammanhanget.

Vidare: WAY TO GO med victim blamingen, Friends! Istället för att jobba med attityden hos de som mobbar ber man de kränkta och de som riskerar att kränkas (i det här fallet unga tjejer) att göra allt jobbet. Inte bara göra jobbet, utan göra sig själv helt osynliga. Det är makabert! Så för att kvinnor ska få vara ifred krävs det att de inte syns, att de slutar existera i bild online?

Av allt jag hört om selfies hittills är det här nog faktiskt det vidrigaste. Folk sitter och gör listor över de fulaste selfisarna, bloggar om hur mycket de hatar selfies, hur jobbiga folk som tar dem är, hur fånigt, ytligt och downright dumt det är. Och så kommer ni och säger till tjejer att det är bäst om de inte syns alls, att de borde vara en svart ruta istället.

Men Friends, unga tjejer borde inte behöva gömma sig bakom svarta rutor för att få vara ifred och slippa kränkningar på internet.

Det finns ett helt annat problem ni måste försöka fokusera på, hur svårt det än kan verka: de som kränker. Annars står vi plötsligt på ett sluttande plan där de vore möjligt att ge samma råd till alla de kvinnor som medverkade i Uppdrag Gransknings program om hur kvinnor drabbas av näthat.

Sluta synas, täck dig själv med en svart ruta om du inte vill ha kommentarer om ditt utseende.

Den typen av victim blaming betackar jag mig verkligen för, Friends.