Att orka håna folk som låter bli att dricka till jul. Kring barn. Den nivån.

Ni vet när man får en stark känsla av att folk bara vill vara motvalls för att provocera och få lite uppmärksamhet? Exakt den känslan får jag av den här debattartikeln. Jul har visserligen varit, men ämnet huruvida man som vuxen kanske borde fundera över sin alkoholkonsumtion kring barn är ändå aktuell. Och den här texten har legat och kliat i mig. Jag tycker den är så otroligt hänsynslöst navelskådande. När man läser den kan man liksom riktigt känner hur det bara kliade i Ellens fingrar att få knäppa de som försöker väcka opinion kring alkoholproblematik på näsan, så där i juletid. Jag kan naturligtvis inte säga något om Ellens erfarenheter av att tillbringa högtider med familjemedlemmar med alkoholproblem. Kanske vet hon något om det, kanske inte. Jag vet något om det. Det som blir tydligt för mig är att initiativet kanske inte nödvändigtvis riktar sig till de som har alkoholproblem, utan de runt omkring. T ex barn och familjemedlemmar som har erfarenheter av att umgås eller fira högtider med alkoholister och den nervositet och oro det skapar. Känslan jag som barn kunde få när stämningen plötsligt ändrades och man hade svårt att sätta fingret på vad det var. Ett röstläge, en filterlöshet, kroppsspråk. Därför känns Ellens raljanta text extra pissig. Jag vill inte vara den som ba ”tänk på baaaaarneeeeen”. Men för fan, tänk lite på barnen. Tänk på att de kanske kan behöva få sina upplevelser erkända, få höra att det finns andra vuxna som delar upplevelsen. Att det finns vuxna som faktiskt ser att det är en stor otrygghet för barn att navigera situationer med vuxna med alkoholproblem och säger att man inte borde behöva utsättas för det. DET är liksom kampanjens kärna, känner jag. Inte att balanserade präktiga vuxna som tar ett glas till maten ska känna sig stinna på rättfärdighet över att skippa det enda glaset eller som Ellen, djupt indignerade över en inbillad stigmatisering över den kontrollerade, måttfulla alkoholkonsumtionen. Man far inte illa av att ens föräldrar tar ett glas vin. Man far illa av att som barn behöva hantera folk med missbruk.

Man vet att ett ämne varvat sig själv när det ses som lite häftigt subversivt att håna något som utmanar alkoholnormen, som ju måste vara en av våra mest välmående och frodiga normer.

Om vem som får ha tjockångest

Det här året gick vågorna rätt höga i diskussionen kring hur man bör uttrycka sig kring ångest inför sin kropp & vikt, samt vem som ”räknas” som tjock. Jag har tänkt och tänkt på de texter och argument som florerat. Snart drar en kulspruta av viktrelateradelöpsedlar igång inför nyårshelgen och inför det har jag reflekterat lite.
Av de som diskuterat under håller jag med exempelvis Lady Dahmer och Kitty på olika sätt. (Katrin Z tycker jag bara kan dra åt helvete).
Jag tycker Kitty har rätt att känna som hon gör inför sin kropp när hon pratade om sin tjockångest, för vilken människa kan man neka sina egna upplevelser av den egna kroppen? Men jag håller med Lady Damer om att det är en sådan jävla björntjänst att hela tiden klumpa ihop orden ”tjock” och ”äcklig”. Det är som att de är oseparerbara. Känner man sig tjock, då känner man sig äcklig. Varför just äcklig? Varför beskriver man inte sig själv på andra sätt när man känner så? Man kan t ex känna sig större än vanligt om man har mens, större än innan graviditeten om den fick en att gå upp, större än när man var 14 om man vuxit upp, svullen av medicin… Att man väljer just att associera med att det är äcklig man känner sig är ett språkbruk som det verkligen är värt att fundera över om man ska reproducera. Jag tycker dessutom att det är väldigt väldigt naivt att tala om att man bara ”säger vad man tycker i sin egna blogg” när ens blogg ligger på en stor portal som finansieras av annonser, där man sannolikt får ekonomisk ersättning för att blogga. Ofta är man medveten om att man har en stor läsarskara och utnyttjar det när man vill lyfta någon fråga man tycker är viktig eller göra reklam för något. Men sedan när man uttryckt sig lite klumpigt, då låter det ofta som att personen drev en anonym dagboksblogg utan annonser. Det håller inte riktigt. Har man en så stor blogg behöver man tänka på hur man uttrycker sig och vad som ska komma av att man som kändis ”lyfter” vissa frågor.Däremot finns det en sak jag verkligen inte håller med om, på ett filosofiskt plan, och det är att ”tjock” skulle vara en form, rent objektivt, som det inte går att argumentera emot. Dvs är du inte över en viss volym i kroppen är du inte objektivt tjock och bör alltså inte kalla dig tjock.
Det mediala samhällstrycket gör nämligen inte den skillnaden. Fetthatet är en bred jävla slagsida som drabbar alla kvinnor, även de allra smalaste.
Nej, de allra smalaste, de under en viss volym, kanske inte drabbas av direkt fettrelaterad diskriminering av sin omgivning, det är korrekt. De kanske inte betraktas med samma inlärda avsky och fördomar. Men den retorik som säger att man inte kan vara smal nog, att man måste skärskåda varje kroppsdel var för sig och fokusera på varje lite krök av kroppens eventuella skavanker och anstränga sig för att åtgärda dem, den undantar ingen. Den säger aldrig att du duger, att du är bra nog och att du kan sluta vara misstänksam mot vad som händer om du äter en bulle till eller glömmer göra sit ups. Ingen får respit, inte ens de smalaste, som ständigt måste hållas i skräck för den tjocka kropp som skulle kunna finnas bara några månader av minskad träning/diet bort.
Och om vi ska vara lite krassa: det är inte 180-kiloskroppen, som vi kanske skulle kunna komma överens om är odiskutabelt ”objektivt fet”, som är föremål för den ständiga och minutiösa granskningen. Den kroppen är redan av livsstilsmedierna så avhumaniserad och helt bortkopplad från kvinnlighet att det inte finns någon anledning för media att dissekera den, för det finns ingen dramaturgisk twist som kan generera pengar där. Det är inte till dessa kroppar det ska krängas bantningspiller, Beach 2016 är inte en vinkel som går att applicera på den kroppen. Inte heller ”går ner julkilona till nyår” eller ”platt mage till midsommar” rör den kroppen. Den kroppen diskuteras knappt som kropp. Den är den hanterbart normaltjocka kroppen som hela tiden står i centrum för alla dessa projekt. Den normaltjocka kroppen GÅR att förändra, är budskapet. Det är bara lata, odisciplinerade människor som inte orkar lägga tid, energi och engagemang på projektet som förblir sådär normaltjocka och för detta borde de skammas.
Därför är det logiskt att även de som inte utsätts för diskriminering eller öppet kränkande bemötande ändå känner av trycket och det självhat som måste skapas för att hålla igång maskineriet. Utan kroppshat, ingen motivation till förändring, ingen bantningssindustri. Vem behöver veta kändisarnas bantningstips eller hur man får en beach body om vi alla är nöjda med våra kroppar oavsett storlek?
Så jag tycker man kan tala om olika upplevelser av att ha en tjock eller fet kropp men ändå komma ihåg att hatet mot den tjocka kvinnokroppen är som en bombmatta mot alla kvinnor. De som inte är tjocka ska skammas att hålla sig smala, de som är tjocka ska hånas för att motiveras att sluta vara det. Men framför allt måste alla kvinnor veta att de värderas efter hur deras kropp ser ut, så att de inte glömmer att underhålla den. Det är liksom kärnan allt annat är byggt kring.

Lästips till Joakim Lamotte

Joakim, jag har förstått att du undrat ”var alla feminister är?” när det gäller att mest ordrikt och högljutt fördöma de utdömda straffen i ett av de senast uppmärksammade våldtäktsmålen.

Jag kan berätta var vi har varit. Vi har varit här HELA JÄVLA TIDEN. Outtröttligt har vi tjatat om normer, strukturer, victimblaming, våldtäktskultur och annat trist. Inte bara när det kommer en uppmärksammad dom tragglar vi på om detta. Vi tjatar ständigt om behovet av att se strukturella problem med hur rättsväsendet använder sig av victim blaming och färgas av våldtäktskultur.
Här är förresten en bra sida med en liten sammanfattning av begreppet våldtäktskultur.
När Pär Ström fortfarande drev sin sensationslystna, antifeministiska uthängarblogg var vi här och visade motstånd och gav mothugg.
När våldtäkterna i Steubenville och Bjästa väckte uppmärksamhet skrev kompetenta feminister om det och pekade på vilken essentiell del av våldtäktskultur victim blaming är.
Feminister har skrivit om det vidriga fenomenet hämndporr och opinionsbildningen har lett till en motion till Riksdagen om att göra det straffbart att sprida. Vi pratar om varför det inte är så jävla skönt att skoja om våldtäkt, att det inte är rimlig kritik att hota någon med våldtäkt, att kvinnor som verkar offentligt inte borde behöva ta emot den mängd hat de får, att allt detta faktiskt är ett stort jävla demokratiproblem som begränsar kvinnors utrymme.
Här är annars hela samlingen av artiklar om våldtäktskultur från Politisms arkiv. Den är läsvärd, om du vill bilda dig en uppfattning om ”var alla feminister är”. (De är inte på GP i alla fall.) De är i riksdagen, i lokalpolitiken, på Feministiskt Forum, de skriver böcker, bloggar, krönikor, skriver motioner, gör satir, tecknar serier.
Joakim, hur länge har du varit feminist? För jag har varit feminist sedan jag var 14 år. Någong gång kommer jag kanske att tacka alla äckliga högstadiekillar som skrek hora och spottade efter mig i skolkorridorerna, alla lärare som låtsades att de inte såg och hörde, vuxna som sa att killars tafsande var positiv uppmärksamhet eller att man får skylla sig själv för allt möjligt om man ser ”för mycket” ut. De fick mig att börja formulera mig kring vad problemet är. Att problemet är så yrket större än killen som skriker hora åt någon. Mitt feministiska uppvaknande var när jag plötsligt fick den konkreta ojämställdheten upptryckt i ansiktet. Sedan dess har jag, som många andra, tjatat på. På den här bloggen, i sociala medier, i vardagen. Jag har försökt skaffa mig vapen för att kunna bryta isär de här strukturerna och förstå dem från olika håll, för att förstå hur de bäst omintetgörs.

Du har plötsligt fått nära relationer till kvinnor du är familj med, döttrar och fru. Det är din ingång till ett feministiskt uppvaknande. Jag förstår att det är traumatiskt för dig. Du vill lära dem använda våld så de kan försvara sig, du vill visa omtanke, du rasar mot orättvisor. Och du drar förhastade slutsatser om en massa saker. T ex om ”var alla feminister är”. Men vi andra, vi har varit här hela tiden. Så sluta förringa allt vårt slit för att du inte orkat läsa något av det. Ta för fan och skärp dig, jag är så trött på att ständigt behöva upplysa nymornade feministmän om att det pågått saker innan deras uppvaknande. Det feministiska samtalet har inte dina upplevelser som självklar mittpunkt. Välkommen in i diskussionen, men visa för fan lite respekt.

Skitjobb vs Skitvillkor

För ett tag sedan hade jag en konversation med en kollega på en av mina arbetsplatser där vi diskuterade våra olika jobb. Jag jämförde två av mina timjobb mot varandra och varför jag tyckte det ena var bättre än det andra och att jag just pga jämförelsen inte tyckte villkoren var lika dåliga som andra på arbetsplatsen tyckte. På grund av vad jag jämför med.
Jag fick då frågan ”Men varför har du ett sådant skitjobb då? ”
Ja, för att räkningarna ska betalas? Jag håller på med mina konstnärliga små projekt, men de betalar inte alla räkningar. Därför har jag andra jobb.
Då kom finalen: ”Men du måste ju inte ha ett sånt skitjobb, du är ju smartare än så. Du behöver inte sitta i kassan! Du kan ju få något mycket bättre om du bara anstränger dig, du är smart nog för det!”
Såååå mycket klassförakt i så få ord som bara sköljde över mig. Smartare. Bättre. Ansträng dig. Skitjobb.
Det här jobbet har passat mig för att jag kan lämna det bakom mig när jag går. När jag går hem är jag fri att tänka på annat, jag behöver inte tänka på jobbet. Ingen kommer ringa och avkräva mig ansvar. Bara för att villkoren är skit betyder det inte att det är ett skitjobb. Det är inte ett oviktigt jobb som inte behöver göras, jag känner mig inte oviktig när jag gör det. JAG känner mig inte som att jag är dålig på mitt jobb. Men det har kassa villkor. Varför säger man aldrig ”Varför är den här arbetsgivaren en sådan skitarbetsgivare, med skitvillkor?” Varför är det alltid arbetstagaren som ska skuldbeläggas för att de har nedlåtit sig till att ta ett skitjobb? Jag ”nedlåter” mig till att ta jobb för att jag behöver tjäna pengar av den enkla anledningen att de inte ramlar från himlen, trist nog.
Och den här jävla synen på människor som gör de jobb man själv kallar skitjobb? Fy fan för den. Det här kom från en konstnär på en skola jag försöker ta mig in på och det sved. Faktum var att det fick mig att ifrågasätta om jag har lust att sätta mig i en situation där jag måste umgås med skitnödiga idioter som ser ner på folk som inte arbetar konstnärligt. Om det är någon typ av arbete som verkligen kan ha riktiga skitvillkor, så är det konstnärligt eller kreativt arbete. Man ska jobba mycket, gärna snabbt och helt gratis, för dt är ju SÅ KUL för en själv!
Absolut, det är kul att ge sig in i en förkrossande, uppslitande, kreativ process, slita ut sig jävla hjärta och presentera det för någon som säger ”kan du göra det i gult istället till imorgon?”. SKITKUL!
Ja, ok, och om jag då inte KAN få ett annat jobb än det här? Är det då ett kvitto på hur värdelös jag är? Att jag inte är smartare, bättre, inte kan anstränga mig?
Fan vilken jävla skitmänniskosyn.

Varför är SD hela tiden vår måttstock för vad som är rimligt?

För ett tag sedan var folk så jävla pepp på att Hans Rosling absolut skulle debattera mot Jimmie Åkesson i tv.
Det lät på folk som att detta skulle kunna förändra hela världen. Om bara detta kunde få hända, då skulle ALLT genast ställas till rätta!
Jag fattar inte varför folk tycker det är så viktigt att Hans Rosling ska debattera mot Jimmie Åkesson? Jag har svårt att se vad nyttan vore med en sådan debatt? Jag har inte svårt att se vad som vore roligt med den, jag är inte helt humorbefriad.
Men varför skulle någon av dessa två vilja debattera med varandra? Jimmie Åkesson vill inte diskutera fakta och Hans Rosling har gjort klart att han inte är en politisk debattör. Den debatten kommer se ut som alla debatter Åkesson deltar i: helt frikopplad från verkligheten, men med en falsk, taktiskt spelad naivitet kring rasismen i det egna partiet från Åkessons sida. Det är för att Åkesson inte är intresserad av hur många flyktingar Sverige eller Europa egentligen tar emot per capita eller om det pågår en humanitär kris eller inte. Åkessons politiska resonemang bygger inte på siffror, forskning, statistik: fakta. De bygger på värderingar. Åkesson pekar ut problem och diskuterar lösningar utifrån en ideologisk värdegrund som vilar på en fast övertygelse om att alla människor _inte_ är lika mycket värda, kanske inte ens riktigt lika mänskliga. Alla människor förtjänar inte lika mycket rättigheter, lika mycket medlidande eller rätt frihet. Alla ”lösningar” på alla ”problem” Sverigedemokraterna pekar ut blommar ur den onda roten.

Vad ska Rosling och Åkesson prata om? Hur media väljer att felaktigt framställa stora delar av världen som primitiva i jämförelse med västs i-länder, för att det är ett gångbart narrativ? Hur Åkesson har fel om hur många som kommer hit och om vi ”har råd” med det? Hur Sveridgedemokraterna visst är rasister?
Det känns som att ingen fakta eller forskning är riktigt validerad om den inte ställts mot en Sverigedemokrat i en debatt och gått segrande ur den. Det är ju isåfall för sorgligt. Varför är Sverigedemokraterna en lämplig måttstock på om fakta håller eller ett resonemang är vettigt? Vi vet ju redan vad deras resonemang bygger på och att de sällan håller när de prövas. Vi vet också att deras resonemang väcker mer upprörda känslor än vad fakta i frågan gör. Det går inte att ”vinna” en debatt mot Sverigedemokraterna, eftersom det inte går att ändra deras värderingar med siffror eller forskning. Det spelar ingen roll hur debatten går, så länge SD får tv-tid är de den enda vinnaren i situationen. De är rasister. Det enda vettiga att göra är att påtala hur fundamentalt människofientlig och vidrig deras politik är.
Så har tillslut Sverigedemokraterna blivit alla politiska diskussioners absoluta mittpunkt vi ständigt kretsar kring och förhåller oss till. Är det inte hög tid att vi slutar med det?
Rosling behöver verkligen inte ställas mot Åkesson för att vara intressant att lyssna på. Åkesson har jag däremot hört nog från.

Konsekvenser för kvinnohatet

Lite nice är det allt, det här med Kringlan Svensson och allt hallå som följt av att han, packad som en glad jävla räkmacka, sagt en massavidriga saker på twitter och i några sköna snubbars pod.
Det som är nice är inte att han sagt vidriga saker, det är bara vidrigt.
Det som är nice är inte att några sköna killar garvat åt honom när han sa dem, det är bara vidrigt.
Nej, det sköna är att äntligen, ÄNTLIGEN, verkar poletten ha trillat ner. Hos tidningar, företag, kulturinstitutioner. Det här är helt oacceptabelt. Att reagera på kritik som Kringlan Svensson gjorde, det kan man göra ensam, hemma i sitt vardagsrum, för att ”lätta på trycket” (eller vad ni nu vill kalla vilt skenande kvinnohat). Sen får man samla ihop sig och vara lite mer nyanserad när man ska prata med andra människor. Man behöver iallafall inte hota med våld, död och våldtäkt när man blir förbannad på någon.
Men det extra sköna, det är att den andra poletten också fucking finally verkar ha trillat ner. Det är den om att något borde drabba även de sköna killarna som inte hejdar den jävligt osköne killen när han börjar med sitt skenande kvinnohat. De där snubbarna som garvar lite skönt åt hur craaazy det här är, har de inget ansvar att säga ”Hallå, vänta nu här, tänker du på vad du säger nu?”
Jag vet, det är så jävla svårt det där, med civilkurage grabbar emellan. Man vill väl inte vara den där oskönt mesiga pk-killen som inte har humor, va.
Därför är det lite skönt att samarbetspartners inte bara tar avstånd från Kringlan, utan även från snubbarna i Alla Dina Kamrater som så ansvarslöst lät honom hållas, som trodde det skulle bli lite nice podradio av kvinnohatet istället för att säga ”Du är full, var tyst, gå ut, vad gör du?” och sedan klippt bort skiten INNAN de sände. Som haft lite omdöme och ryggrad. Det är skönt att skiten som träffat fläkten nu hamnar på dem med, det är nämligen fullt rimligt. Det är nämligen snubbar som de som möjliggör att kvinnohat frodas som ogräs.
Jag är glad att det äntligen verkar finnas någon slags konsensus om att det inte går att komma undan med det här längre.
Tillslut: lite jävla rimlighet.

Skräckslagna köttätare

Är det någonting som är provocerande så är det när folk blir alldeles panikslagna över att deras tonåringar ska bli vegetarianer. Det låter alltid som om världen ska rämna. Hur ska det gå, när pappa i familjen vägrar äta vegetariskt?! Man vill inte laga två middagar varje dag, faktiskt!!!
Hate to break it to you men man behöver inte laga två middagar varje dag bara för att någon i hushållet inte äter kött. Det finns alldeles utmärkta vegetariska/veganska proteinalternativ som man bara kan byta ut köttdelen av måltiden mot. Typ Anammas bullar, som går utmärkt att servera med samma  potatis, lingon och sås som de som äter köttbullar äter. Smörgåspålägg finns vegetariskt, både som ost och vegosalami. Korv finns i en uppsjö av varianter: sojawienerkorv, coctailkorv, rökt korv, middagskorv. Ingen behöver oroa sig, man kan få veg stroganoff eller veg bouef bourginon utn att behöva lida. Man kan göra pastasås på vegetarisk färs och trust me: i en kryddig sås kommer ingen fundera över hur färsen smakar. Den är ju för fan kryddad, precis som köttfärssås. Och det är här det alltid känns som att skon klämmer. Folk kan inte laga mat. De typ steker en köttbit och så är det bra med det. Alltså om ni kryddar ert vegetariska protein på samma sätt som kött så kommer det att smaka på samma sätt? Jag menar, ni är väl inte så vrickade att ni äter bara helt okryddat kött utan tillbehör till middag?
Paniken känns liksom alltid helt ologiskt överdimensionerad.
Plötsligt pratas det om att man ska få sina tonåringar att LÄSA PÅ ORDENTLIGT! Så det vet hur svårt och farligt det är att vara vegetarian! Plötsligt är det som att hela barndomens ältande av ”ät nu dina grönsaker för grönsaker är NYTTIGT!” har åkt ut genom fönstret helt.
Jag undrar alltid om någon har berättat för alla dessa människor som kräver att tonårsvegetarianer ska läsa på om näringslära, vitaminer, protein och annat trist själv gjort det? Har de själv gått till dietister för att hålla koll på sin farliga köttätarkost, som riskerar inte bara planetens framtid utan öven deras hälsa, om den är för överdriven?
Man blir ju helt matt av hur inkonsekventa folk är när de ska försvara något de gillar.